Senaste inläggen

Av Bara Jag - 22 augusti 2014 00:30

Förlåt för att jag trodde att de du sa var sant. Jag hade fel. Det du säger är aldrig sant. Inte längre, det har jag fått lära mig den hårda vägen. På den vägen när man gång på gång litar på dig och gång på gång blir sårad, arg och förkrossad. Det finns många sakr som man inte vill öppleva. Döden är en av dom sakerna men en sak som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva uppleva är den kännslan av att de upp. Nej jag ger inte upp min existens utan kännslan av att ge upp något man värklign vill och kämpar för. Jag vill inte ge upp!!! Det ligger inte i min natur att ge upp. En av många visdoms ord som jag bär med mig är "inget är omöjligt! Bara lite svårare" Men jag har ni fått inse att det finn en sak som jag måste erkänna har besegrat mig. Det är dessvärre du! Du har lyckats med något som ingen annan har lyckats med. Det har varit några som har varit på gränsen till att jag ska ge upp men då har jag alltid bestämt mig för att ingen besegrar mig. Ingen förutom du. Du är unik på det settet. Men ta det absolut inte som en komplimang från mig sida. Ta det hälre som kretik. För vem vill ha förmågar att bryta ner folk sten för sten? Ingen vill väll egntligen kunna förstöra så mycket som du faktiskt gör. Varje ord och varje sak du gör är i mina ögon något riktigt dåligt. Minst ord som jag säger till dig kan du vända till något dåligt och varje ska jag gör kan du göra till något fult. 


Jag vill inte dig något illa så varför gör du såhär? Vad har jag gjort för att förtjäna denna onska av dig?

Jag är bara mig själv har alltid varit mig själv. Det ända är att jag en enda gång satte ner foten och sa ifrån. Något som jag antgligen inte skulle gjort för några år sedan. Men just den dagen gjorde jag det. Det var början på ett helvette som jag ville ta mig igenom. På sett och vis har jag tagit mig igenom det men desvärre inte mer än precis. Denna strid eller kamp. Skit samma vad ni vill kalla det. Den har medfött många uppofringar från min sida. På vägen tappade jag bort mig själv och min aldra bästa vän. Du fanns alltid där för mig och jag gjorde allt för att du skulle må bra. Jag skulle vilja säga att jag kan ta en kula för dig men desvärre är det nog jag som skjuter denna gången. Nej jag vill inte mörda dig! Du får absolut inte tro det men ärligt talat varför skulle jag hjällpa dig? Varför skall jag ge guld och gröna skogar till någon som bara ger mig skit? Är det så änkelt att du bara inte klarar av att någon för en gångs skulle satte ner foten? Du vill inte ens göra ett försök i att förstå mig. Ingen mer än Okej får man av dig. Säger jag att det var du som gjorde så att allt blev fel så skulle du säga Okej. Ingen reaktion alls. Jag förstår inte hur du kan vara så kall. Finns det inget i din kropp som säger till dig att något är fel? Måste det hända något allvarligt med mig för att du ens kan tänka tanken att det är något fel? Men vill du veta en ska? Om det skulle vara så att det händer mig något är du nog den sista personen som jag ringer till. Du skulle inte märka om jag var borta ett tag. Om du inte änsk kan tänka en enda tanke på mig nu så varför skulle du kunna det då? Du är så inne i allt annat du ska hinna med. 


Du har andra bättre vänner en mig. Jag är ju bara tjejen som sa ifrån. Hon är det ingen ide att lägga energi på. Eller vad säger du? 

Vet du en sak? När jag sitter här och skriver detta så kom jag och tänka på ett inlägg som jag skrev för snart ett år sen. DEt handlade om ett Adjö. Jag var så förkrossad för att du inte skulle finnas där för mig mer under ett långt tag. Jag fick då höra att det inte var ett adjö för evigt. Vi skulle ju snart ses igen. Men vet du vad? Det har aldrig blivit något riktigt hej sen dess. Och desvärre kommer det nog inte på länga vägar att bli ett hej heller. 

Du säger gämt att du jobbar så mycket och att alla vill att du ska göra något med dom. Du vill göra något med dom men du orkar inte. Ändå så hinner du med att åka på bilträffar. bara från klippor och ja till och med gå ut på krogen med alla dina vänner. Men av någon anledning så hinner du inte äns skriva ett hej till mig.


Du har redan glömt mig ellerhur? Säg som det är! jag finns inte längre i ditt liv. Det vi sa den kvällen innan jag skulle åka var värkligen Adjö för allid. Du har gått vidare i ditt liv utan mig. Ingen lapp eller förklaring på varför du stack. DU vara tog allt och gick. Kvar blev jag med allt mitt. Tom blev jag och du bryr dig inte. Du har säkert hittat en ny tjej som du kan prata med. Ingen som är som mig. Du vill inte ha någon eller något som påminner om mig. 


Hur kan det vara så lätt för dig att glöma och gå vidare? Hu rkan du leva som om inget har hänt. Du bryr dig inte om att när du gick så lämnade du ett kaos efter dig. Sen när du känner för det så kommer du tillbaka bara för några timmar och ber om ursäkt och tror att allt är bra. 


Jag är inget i ditt liv lägre bara en svagt minne som med tiden bleknar bort och glöms. Har man tur så kanske du hittar det där fotot på oss på den där restaurangen och vill försöka minnas hur det var just du. Det är som med bilderna på en själv när man var liten. Man tar fram dom i bland och bara kolla rpå dom och försöker minnas hur det var den där sommaren för så länge sedan. Då när du satt i det höga gräset med en filt och lekta att du var ett lejon i savannen. Då när man var liten och inte hade några problem alls. Det fanns inget som hetta killar eller riktig vänskap. 


När du sedan kommer tillbaka till värkligheten så är allt s mycket gråare och man inser vad man har missat. Men jag finns inte där då. Du måste inse att man måste våra en relation. Även en vänskaplig. Jag är den där blomman som i ett helt år fick blomma i ditt fönster. Du tog hand om mig så väl men en dag så tröttnar du och jag dör bort och du ställer undan mig. Men sedan som i ett mirakel så kommer jag tillbaka men det är inte samma som förra gången det är ju en helt ny blomma. 


Jag vill så gärna säga att jag är kvar när du inser vad som har hänt men jag kan inte säga det. Det finns inget som gör att jag vill stanna. Du valde att glömma mig. Du gick din väg och jag valde då att gå åt andra hållet. Lång från dig och långt från platsen där allt gjorde så ont. Jag har många gånger stannat och kollat bak bara för att se om du är efter mig. Men det ända jag ser bakom mig är den långa väg jag har gått och dom bilder vi hade tillsammans. 


Jag har sparat två bilder. En bild på oss och en bild på bara dig. Den ena bilden får mig att sakna det jag har lämnat men även gråta av det jag minns. Det var en fin tid och sanningen är att du var så glad på bilderna. Jag vet inte hur det är nu. Men jag kan säga en sak om den andra bilden. DEn bilden på oss. Just där och just då så mådde jag riktigt bra. Det syns för vi är värkligen fina ihop. Då log vi och hade det så bra osm man baka kan ha. Men just nu vet jag att det bara var en dröm. Ingen kan på allvar ha det så bra osm vi hade det då. Kolla rjag på bilden nu så vill jag bara gråta. Gråta för att jag saknar dig men även gråta för att jag vet så väl att det aldrig blir så igen. Aldrig mer!!!! 


Den senaste bliden är från December 2013, Det var kallt och snrt nyår. Vi gjorde allt tillsammans. Åkte skriskor gick långa promenader ute i kylan och mörkret. Vi hade våran egna lilla plats dör vi alltid möttes. Jag har bara paserat den platsen 2 gången sen sist vi var där. Jag undviker att kolla på den. Vill inte minnas. 


Men tillbaka till fotot. Fotot på oss var äkta! vi var värkligen så glada och vi hade det så bra. Jag vet att oavsätt hur mycket jag försöker så kommer det leendet aldrig att bli äkta. Jag kan låssas som att är bra men det är det inte. 

Jag vill inte att du kommer hit, Jag vill inte att du ska undra hur jag mår men framför allt jag vill inte visa mig svag. DU kommer inte få se mig ledsen. 


Bilderna jag ser på oss nu börjar blekna för mig. Snart minns jag inte varför vi var så glada. 

Jag ser glädjen i bilderna men sorgen finns i hjärtat och där kommer den växa sig större. Tillslut när jag inte minns glädjen kommer bilderna att blekna bort i glömskan. 


Är det inte tråkigt att något så fint ska glömas bort?

Av Bara Jag - 13 augusti 2014 22:40

Ja varför gör du det så kompicerat egntligen? Vi pratar typ aldrig. Det är ytterst sällan vi pratar och oftast när vi väl gör det så är det du som skicker någon bild eller likande. När vi väl ses så låssas du som om att är okej. Efter några öl så kan du till och med erkänna att det du gör är fel. Men minns du det när du har nyktrat till? Inte precis. Det är sällan du minns vad du har sagt och du är i samma dåliga spår igen. 

Jag vill tro att när du ber om ursäkt så menar du det. Men du gör det ju inte det lättare för mig att tro när det är som bortblåst dagen efter. Du är alltså helt fantastiskt mor mig och hur snäll som hellst när klockan har paserat 00:00 och du har lite alokohål i kroppen. Man säger ju att när alkohålen går in så går vättet ur. Du är alltså inte dig själv med alkohål. DU kan för en gångs skull be om ursäkt. Något du aldrig kan göra när du är nykter. Vad vill du att jag ska tro om dig? För det ända jag ser just nu är en riktigt feg gävel som inte vågar stå upp för sig själv när han är nykter. Skulle vilja säga att sanningen kommer fram när du är onykter men desvärre är det alla lögner som kommer fram då. Du vill få mig att tro att du är förändrad och att allt kommer ända sig. Det är bara en sjukt dålig lögn.  

En lögn som jag alltid går på. Du ger mig falska förhoppningar om att allt blir bra. Men när morgonen kommer så försvinner den lilla dröm värld som vi bårda befann oss i. Du är borta och kvar är jag i ett gränsland där jag bara vill springa. Springa bort från mörkret som jagar mig. Bort från det som vill mig ont. Jag tvingas bort från gränslandet där allt var så bra. In i den värkliga världen där allt värkar har stått still. Jag får en minut på mig att sammla mig och förbereda mig för den våg av kännslor som kommer komma när jag tillsut inser att allt bara var en lögn. 


Den våg av kännslor som svämmar över mig i samma stund som jag slår upp ögonen är fruktansvärt outhärdligt. Man ska försöka uppträda precis som man gjorde innan man steg in i gränslnadet. Ingen i den värkliga världen vet vad som hände där i gränsladet. Inte äns han vet något. Du börjar tviva på att det värkligen har hänt. Du börjar tro att allt var ett påhitt av dig själv. Du går runt och önskar att det var så bra. Att ni hade pratat ut men ingen värkar veta något om gränslandet. Alla nekar den existnsen och du börjar tro att du är galen. Att det är ett påhitt av dina egan sinne. 


Du vill inte tro att gränslandet är ett påhitt men du får sanrt inse det. Allt som hände där var en dröm. Men både du och han vet att det som hände där värkligen hände. Men han är så rädd för att göra det ofentligt och därför är det bättre att du ser dum ut än att du hänger ut han som ett moster som är okännslig. 

Det är precis vad som händer. Den du trodde var din vän har precis övergett dig för att rädda sig själv. 


Av Bara Jag - 18 mars 2014 13:09

[Ally:]                                                             [ Ally : ]
When you're on your own                                   När du är för dig själv
Drowning alone                                                Drunknar ensam
And you need a rope that can pull you in              Och du behöver ett rep som kan dra dig in
Someone will throw it                                       Någon kommer att kasta det

 

[Austin:]                                                         [ Austin : ]
And when you're afraid                                      Och när du är rädd
That you're gonna break                                    Att du kommer gå sönder
And you need a way to feel strong again              Och du behöver ett sätt att känna sig stark igen
Someone will know it                                        Någon kommer att veta det

 

[Austin & Ally:]                                                [ Austin & Ally : ]
And even when it hurts the most                         Och även när det gör som mest ont
Try to have a little hope                                    Försök att ha lite hopp
That someone's gonna be there when you don't     Att någon kommer vara där när du inte är det
When you don't                                                När du inte är det

 

[Austin & Ally:]                                                [ Austin & Ally : ]
If you wanna cry, I'll be your shoulder                 Om du vill börja gråta , jag ska vara din axel
If you wanna laugh, I'll be your smile                  Om du vill skratta , jag ska vara ditt leende
If you wanna fly, I will be your sky                     Om du vill flyga , kommer jag att vara din himmel
Anything you need, that's what I'll be                  Allt du behöver , det är vad jag kommer att vara
If you wanna climb, I'll be your ladder                Om du vill börja klättra , jag ska vara din stege
If you wanna run, I'll be your road                     Om du vill springa , jag ska vara din väg
If you want a friend, doesn't matter when           Om du vill ha en vän , spelar ingen roll när
Anything you need, that's what I'll be                 Allt du behöver , det är vad jag kommer att vara
You can come to me                                       Du kan komma till mig

[Ally:]                                                          [ Ally : ]
You can come to me,                                      Du kan komma till mig ,
Yeah                                                            Ja

 

Av Bara Jag - 23 januari 2014 11:02

Vi var på den där restaurangen som Tobbe hade valt. Den där thairestaurangen i gallerian. Det var bara han, jag och Kajsa som satt vid den där långa baren mitt i rummet. Runt oss satt det fullt med folk som hade lunchrast från jobbet eller ungdomar precis som vi som satt där för att man inte hade något annat för sig en sådan här solig dag. Då det inte alls var långt kvar innan man slutade skolan och det var sommarlov.


Nu satt vi där och åt mat precis innan vi skulle på det där museumet med klassen. Jag och Tobbe satt på ena sidan och Kajsa satt på andra sidan. Vi pratade mycket om allt möjligt. Efter en stund så sa kajsa: Men du Tobbe hur är det egentligen med din syster?

Men Kajsa det var väll onödigt.

Ja du Kajsa! Du vet mycket väl att vi inte har hört något från henne på över ett år sen.

Han ni inte gett upp än?

Men KAJSA!!!!

Nej, vi kommer aldrig att ge upp att leta. Det finns folk som du som har gett upp hoppet att hon lever. Men jag tänker aldrig ge upp hoppet.

Kajsa det fattar du väll att dom inte kommer sluta leta. Skulle du gjort det om det var din syster som var borta?


Hon flyttar sig längre bort från oss. Jag tror hon skäms. Jag tycker synd om henne och vill säga något men jag blir avbruten i mina tankar då Tobbe tog min hand och sa: Linnea kände du Sara?

Nej det gjorde jag väll inte. Hon är ju yngre än mig.

Men varför försvarar du henne och oss då?

Jag vet vem hon är

Gör du?

Ja vi spelade ju teater tillsammans ett tag. Och sen introducerade hon ju mig för dig.

Ja det gjorde hon

Vet du varför hon gjorde det?

Nej men vi går ju i samma klass

Jo det är ju sant men ändå

Jag tycker det var tur att hon gjorde det

Jo men det var väll tur annars skulle vi aldrig lärt känna varandra


Kajsa satt där borta i hörnet och var helt tyst. Jag ville säga något till henne men visst inte vad jag skulle kunna säga. Så jag fortsatte att ät amin mat i stället. Jag kände på mig att någon kollade på mig. Tillslut kände jag att det var någon som flåsade mig i örat. När jag tittade upp så hade Tobbe satt sig närmare mig. Jag tittade ner och då la han sin hand på min kind. När jag tittade upp denna gången pussade han mig på min kind och sen på munnen.

Jag liksom försvann i ett svart hål. Hanns ögon var så bruna och jag var så glad för en gångs skulle. När han släppt mig kände jag att jag börja få röda kinder. Så jag tittade bort och såg Kajsa. Hon såg det och nu var hon på väg att gå. Jag ville springa efter men i samma stund som jag skulle ta tag i henne tog någon tag i mig. Det var Tobbe. Han kolla på mig och sa: Låt henne gå! Jag tror hon behöver det.

Men.....

Hon klarar sig!

Jo men...

Linnea kolla på mig

Ja

Jag gillar verkligen dig, men gillar du mig också såhär?

ja, alltså... jeg vet inte

Vaddå vet inte!

Ja men jag liksom gillar redan en kille

Jaha

Han har alltid funnits där för mig

Det är Daniel va?

Ja det är nog det

Men Linnea han har ju en tjej

Jag vet det men jag gillar han ändå

Du kommer aldrig få han

Jag vet det men jag kan inte gå vidare än

Du söker efter något omöjligt mål

Inget är omöjligt men detta är svårt jag vet det. Jag vill inte förstöra något men hoppas kan man ju alltid göra

Det är bättre om du glömmer han och är med mig. Du behöver någon som älskar dig lika mycket som du gillar Daniel

Jag vet inte

Jo det är så, Snälla ge mig en chans

Åh Tobbe! Det är klart att jag ger dig en chans


När vi var klara gick vi till det där museumet som vi skulle till med klassen. När vi gick in genom dörren höll vi händerna. Sen när vi kom in där och hela klassen var samlade så skulle vi kolla på alla kläder och saker som var med i utställningen. Vi skulle även se på en liten föreställning där inne om hur dom flesta sakerna kom till museeumet. Det var riktigt tråkigt att lyssna men precis när klassen typ hade somnat så brakade taket över oss ner och från taket kom det folk i skyddsdräkt det var typ FBI och dom letade igenom hela museumet och då sprang alla ut. Eller i den mån dom kunde så försökte vi ta oss ut. När jag, Tobbe och Kajsa kommit ut hörde vi att dom hade börjar skjuta där inne. Nu var vi riktigt rädda så vi sprang mot bergsbranten. Där klättrade vi ner. Det var ett stum på ca 10 m rakt ner. När vi var nere så fanns det en skog precis framför oss. vi sprang in där och gömde oss under en gran. Vi kröp så långt in mot stammen det gick. Vi hörde hur någon kom gående. I samma stund som någon stod framför oss hörde vi ett skott. I nästa sekund höll Tobbe handen mot min mun. Han visste vad som hade hänt innan det hände. Han höll handen för min mun för att jag inte skulle skrika. Men sanningen var att jag var träffad. Jag var träffad i benet. Jag fick verkligen koncentrera mig på att vara tyst åt minskande till personen hade gått sin väg. När allt var lugnt kröp vi fram. Nu för första gången skulle jag koll var jag hade blivit träffad. Det var precis under knät. Jag ville undvika tanken av att jag faktiskt var skada så jag fortsatte mot vattnet. Jag hörde hur både Tobbe och Kajsa pratade om mig där bak. Jag ville inte och kunde inte kolla bakåt. Efter en stund hörde vi skott igen. Vi börja springa ännu en gång. Vi var mitt ute i skogen och vi visste inte var vi skulle gömma oss. Men tillslut så hittade Tobbe en stenvägg och där såg han att det var en liten springa så vi gömde oss där.

När vi var en bit in i sprickan ville Tobbe lägga om mitt sår. Han drog upp mina byxor och kollade på såret. DEt gjorde riktigt ont men vad skulle jag göra? Vi visste allihop att om man inte gör något snart så kommer det blir infekterat och hittar vi ingen hjälp snart så kommer det bli kritiskt. Vi var mitt ute i en skog. På en ö vi aldrig hade varit på förr. Vi visste att det inte var långt till fastlandet. Vi var ju ändå bara på en liten ö i skärgården. Det börja bli mörkt och jag tyckte att väggarna kom närmare och jag svettades mycket. Jag hann höra att Tobbe sa att jag höll på att bli sämre och att vi måste få hjälp snabbt. Sen tror jag att jag svimmade och när jag vakande hade mörkret lagt sig vid klippväggen. När jag tillslut kunde komma ihåg var jag var så såg jag att Kajsa var borta. Jag frågade var hon var och Tobbe sa att hon hade gott.


Dagen därpå gick vi vidare vill måste ju ta oss till fastlandet och hitta en läkare. Mitt ben var helt blott och jag var tvungen att stötta mig på Tobbe. När eftermiddagen kom så hade vi tagit oss upp på en höjd för att kolla om vi såg fastlandet. Det gjorde vi långt där borta och för första gången på 2 dagar så hade vi teckning på mobilen. Så vi sprang in bland träden där vi var skyddade och sen ringde Tobbe till larmcentralen och försökte få någon som skulle rädda oss. Jag satt där med darriga händer och försökte nå mamma och pappa. Jag han prata med dom en liten stund innan någon drog i mitt ben och samtalet bröts. När jag låg på marken framför en kille med pistol trodde jag att jag skulle dö. Jag låg där och tänkte att nu kommer jag dö. Det var skönt att mitt samtal hade brutits för annars skulle dom få höra när deras dotter dog.

Jag blev bedårad att ställa mig upp och gå mot branten. Jag vågade inget annat så jag gick fram. Haltande gick jag närmare kanten. Jag hade nog bara 2 meter innan det kom en brant rakt ner i vattnet ca 10m rakt ner. Jag visste att jag skulle dö om jag ramlade ner där och jag skulle antagligen dö om jag var kvar här.

Jag vände mig om och kollade på killen en gång till och då såg jag att Tobbe och Någon annan kom närmare. Båda två hade något i händerna. När dom var nära nog så tryckte dom upp pistolerna i huvudet och i ryggen på han. I ren förskräckelse så sköt mannen ett skott. Allt var tyst och vi alla hoppades nog på att han skulle missat. Men jag ramlade ner på knäna och kände att det pulserade i min mage. Jag hade blivit träffad denna gången med. Jag hörde ett skott och sen var det någon vid min sida igen. Jag kunde inte säga något för jag var liksom i någon värld bortom medvetandet. Jag hörde dom och kände dom hela tiden. Killarna försökte få kontakt med mig, utan någon som helst resultat. Dom tryckte på min mage men det verkade inte hjälpa alls. Tobbe var helt förskräckt och jobbade med att få kontakt med mig. Den där andra personen kände jag egen mycket väl och ville säga något. MNe det gick inte. Jag visste att det var Daniel.

Efter ett tag så hörde jag Tobbe säga: Det är försent!! Det går inte länge. Hon svarar inte på något

Jag ger inte upp så länge jag känner hennes puls.

Men du den har blivit svagare och hon har blivit kallare

Jag kommer aldrig att ge upp

Du kommer inte kunna hjälpa henne

Om du inte vill tro det så gå då!! Men jag tänker stanna här tills hon dör

Bara inse det finns inget att göra

Jo det finns det. Hjälp mig att värma henne

Det är meningslöst, Vi måste hitta något till oss själva att värma oss med.

Jag vägrar att lämna henne här

Men Daniel varför är det så viktigt för dig?

För att hon är min bästa vän. Hon finns alltid är för mig

Du gillar henne verkligen

Hon är som min syster, Skulle du ge upp hoppet på att Sara lever?

Nej det skulle jag inte men hon är inte min syster

Nej jag vet det! hon var din tjej och ändå tänker du ge upp

Men vad tycker du att jag ska göra då?

Hoppas, gör något!!! du måste försöka tor

Jag kanske inte gillar henne så mycket ändå

Nej du gör väll inte det, Men jag gör det!! Hon är som min syster om inte mer. Jag skulle aldrig lämnat henne

Vadå lämnat henne?

Ja jag visste att hon gillade mig. Jag gillade henne med men jag vågade inte riskera något av våran vänskap. Så jag fick göra det svåraste någonsin.

Nämligen?

Att lämna henne

Så ni var ett par?

Nej, men jag blev ihop med någon annan i hopp om att jag skulle lyckas glömma henne. Eller ja, så att vi kunde vara bara syskon.

Det visste jag inte

Nej vem visste det?


Just då ringde min mobil. Daniel svarade, det var mina föräldrar. Dom var riktigt glada att höra att Daniel levde. Men det var jobbigare att höra om mig.

Jag hörde bara: Ja de är bra med mig

....

Med henne?... det är nog bästa att ni sätter er

...

Hon lever än

Nej det gör hon inte

Jo det gör hon!!! Hon har puls men den är kritiskt låg och hon börjar bli kall

......

Jag tänker inte ge upp, Jag tänker försöka tills hennes hjärta slutar slå

.....

Jag ringer er när hon är i säkerhet

.....

Ja, kan ni göra det?

.....

Jag ringer nu


Sen la dom på och då ringde han larmcentralen igen.

Jag hörde att detta var ett kritiskt läge och att dom måste komma nu.

Sen minns jag inget mer än när jag vaknar upp i en säng på ett sjukhus.

Mamma och pappa var där. OCh sen var det ett par blommor som stod där på bordet.


Mamma var så glad att jag hade vaknat.

Var är jag?

Du är på ett sjukhus

Var är dom?

Vilka? Menar du killarna?

Ja

Dom är ......

Ja?

Han den rödhåriga

Tobbe?

Ja han har gått...

Jaha?

Men han lämnade denna


Det var en bukett med blommor och ett brev till mig.

Det stod:

Hej Linnea

Så bra att du är vaken nu!

Jag är ledsen att jag inte kunde vara med när du vakade. Men det är bäst såhär. Jag har nu kommit fram till att jag nog aldrig gillade dig på det settet. Jag ville nog bara vara med dig för att du påminde om Sara. Du är exakt lika dan som hon. Jag behövde någon som trodde på oss. Och som inte hade gett upp hoppet än. Men sanningen är att när du blev skjuten den andra gången kunde jag inte göra något för att hjälpa dig. Jag ville inte riskera att förlora den jag höll kär. Jag är så rädd för att polisen någon gång ska ringa oss och säga att dom har hittat Sara. Död någon stans. Jag är inte redo att säga farväl. Så därför är detta det lättaste sätter att säga adjö. Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag inte klarade av detta. Det blev för mycket för mig. Det är för känsligt än. Men kanske en dag så kan jag också hitta någon som är villig att ge mig resten av sitt liv.

Jag vill så gärna att det skulle vara du men sanningen att döma har jag nu insett att du redan har någon som är villig att ge sitt liv för dig. Den killen ska vara lycklig som får dig. Jag hoppas inget mer än att ni blir lyckliga tillsammans.

Var inte ledsen, vi kommer ses någon dag


Din kära vän Tobbe


Men vart tog han vägen?

Gumman jag vet inte

Men han kan ju inte lämna mig med bara detta

Han kommer nog tillbaka

Men hur är det med Daniel? mår han bra?

Ja han mår bra, han behövde bara sy några stygn i pannan och har en bruten fot

Var är han?

Han ligger i rummet här bredvid

Får jag se han?

Jag skulle informera han när du vakant så han kommer nog snart


Det dröjde en stund innan han kom men när han kom in till mig så såg han helt blå slagen ut. Han hade ett stort plåster i panna och gick på kryckor. Han kom fram till mig och sa: Så bra att du är vaken, jag var så rädd för dig

Jag mår bättre nu, tack vare dig

Jag gjorde bara det som behövdes

Jag tror du gjorde mer än vad du behövde

Nej det tror jag inte, du var ju riktigt dålig. Jag ville bra att du skulle klara dig tills vi kom hit

Jaha

Vadå jaha?

Nej men jag hörde hur du försökte

Gjorde du?

Ja jag hörde er prata långt där borta

Så du hörde vad vi sa?

Nej inte allt

Linnea jag och pappa går till cafeterian

Men hörde nu något?

Ja, du ville inte ge upp

Jaha något mer?

Att jag är som din syster

Något mer?

Nepp, sa du något mer?

Eh.. nej inget viktigt

okej, Du vet att utan dig skulle jag inte vara här nu

Ja så är det kanske

Så är det verkligen

Får jag sätta mig ner

Visst men kom och sätt dig här i min säng

kan jag det då?

Klart du kan så länge du inte trycker på magen

Hur är det nu då?

Så bra som det kan vara efter att man har varit med om det som vi var med om

Jo sant men har du mycket ont nu?

Nej inte så farligt, bara när jag sätter mig upp och om jag röd vid såren

Jo det är sant. Men du måste ha haft riktig tur alltså

Tycker du? jag blev ju träffad två gånger

Ja det är ju inte så bra

haha nej det är inte det bästa men jag lever

Ja du lever utan några speciella skador

jaha

alltså jag menar inte

haha jag vet vad du menar, det kunde varit värre

Ja som tur var så gick kulan i magen rakt förbi alla inre organ så i magen är det mest ett stort sår men den i benet gick igenom en muskel.

hur illa är det i benet då?

Jag vet inte riktigt, jag har inte varit här så länge

Vi får fråga sköterskan sen när dom kommer in


precis då kom det in en läkare som kollade mig och sen frågade han mig så mycket


Jaah Linnea du hade ju tur får man ju säga

Jaså hade jag?

Ja inga inre organ har ju skadats i magen och ja du skada ju en muskel i benet så det är väll där det är värst

Hur dåligt är det?

Ja du det är ju inte det bästa om man säger så och det kommer ta lång tid innan du är helt återställd och du kommer antagligen inte bli lika aktiv som du var förr dessvärre.

Men kommer jag kunna gå då?

Ja det hoppas jag

Men du vet inte riktigt?

Alltså jag kan säga till 90% att du kommer kunna gå, sen hur bra du kommer kunna gå vet vi inte än. Det beror mycket på hur din kropp jobbar med detta och återhämtar sig efter alla skador och sen gäller det ju att du har en vilja att komma tillbaka. För vill inte du så är de det nästan ingen ide. För om du inte vill bygga upp den där muskeln så kommer musklerna dra ihop sig och det är inte bra.

jaha okej

Jag vet att det är svårt att få reda på detta nu men jag vet att du kommer klara det

Ja jag hoppas att jag klarar det. Jag kommer ju ha folk som stöttar mig i detta

Ja det ser ut att du redan har en som fest sig hos dig

Eh... jag? alltså jag... liksom.... ja hon betyder mycket för mig

Du är alltså hennes kille?

Nej dessvärre inte men hon är som en syster för mig

Jaha är det på det säkert

Eh ja så är det

Okej Linnea! Nu är det så att du måste berätta hur ont du har. om smärtat stiger och när den sjunker.

Ja det ska jag göra

Hur mår du nu då?

Ja jo det är ganska uthärdligt

På en skala 1-10 vad är smärtan?

7 kanske

Då ska vi se till att det blir bättre snart

Tack

Hur går det med dig då?

Jo det går bra

Har du ont nu?

Nej jag har fått några värktabletter

Det är bra. Men vad säger ni om att ni kanske ska ha varsin säng? Det kanske blir trångt i denna sängen i natt

Eh... nej men jag ska lägga mig i mitt rum, jag lovar

Va inte fånig, det finns en tom säng här. Det var visserligen en som skulle ha den men då kan den ju få ditt rum. Jag ser till så att dom flyttar dina grejer hit.

Tack

Detta är mitt jobb. Ni ska ju inte behöva skiljas åt nu när ni har hittat varandra

hihi nej så kanske det är

Nu ska jag lämna er, men kom ihåg att ni måste ringa på oss om det är något. vad som helst!!!

Det ska vi


Sen gick han och vi kunde återgå till vårt samtal

Gör det mycket ont?

Nej jag har ju värktabletter mot det

Okej, hur allvarligt är det för dig då?

Det är ingen stor grej alls, Jag har bara brutit benet

Hur hände det då?

Jo alltså när allt var som rörigast så sökte jag mig till bärgen och där klättrade jag

precis som vi då?

Ja så kanske det var :D Men sen så sprang jag in i skogen och gömde mig i några buskar. Sen försökte jag hitta vattnet och då kom jag till en klippvägg och där i väggen såg jag att det fanns en öppning en bit upp så jag klättrade upp och ja jag var väll trött och det var halt så jag halkade och ramlade ner på marken igen. Så ja på så sätt bröt jag benet.

Så du klättrade inte upp eller?

Jo jag klättrade upp och sov där i en liten grotta.

Men hade du inte ont då?

Jo men jag gjorde det av samma anledning som du fortsatte gå när du var träffad av den där kulan

Du ville alltså överleva och se dom där hemma

Japp och jag ville inte att du skulle behöva höra att jag inte klarade mig. Jag ville inte höra att du var borta heller så jag bestämde mig för att leta efter dig. Så jag band upp foten så mycket det bara gick med det jag hade på mig.

Och hur hittade du oss då?

Ja du jag antog att du precis som jag söker sig upp och sen ser om man hittar den kortaste vägen över vattnet. Och ja när jag var där uppe så såg jag Tobbe. Jag frågade var du var och han pekade på stupet. Jag trodde att du var död då men när jag såg den där mannen så fattade jag att du var där. Så jag börja springa mot dig men Tobbe stoppade mig och gav mig pistolen

Vad hade han den någon stans då?

Det vet jag inte

Sköt ni han då?

Nej, såg inte du det?

Nej jag var nog så rädd där jag satt, men hur kom det sig att ni hade två pistoler då?

Det hade vi inte

Inte?

Nej Tobbe hade en pinne som han petade med

Jaha, vad hände sen när han hade träffat mig?

Vi tryckte ner han på alla fyra, tog hanns pistol och sen band vi han vid ett träd

Och sen försökt ni hjälpa mig?

Japp, Eller Tobbe var ganska förstörd av detta

Varför då?

För han såg dig lida, han ville inte se dig lida alls

Hur tog han det när ambulansen kom?

Han ville inte se på dig alls

Inte?

Nej han klarade inte av det så han gick åt andra hållet. Polisen var där samtidigt och tog hand om mannen. Sen tog dom och pratade med Tobbe. Mer än så vet jag inte. Jag följde med och höll dig i handen.

Men du skulle väll följt med även om jag var bättre jag menar ditt ben

Ja klart att jag skulle följt med. Jag menar att om du varit bättre skulle du ju nästan tvingat mig

Haha ja det skulle jag

Det är därför du är som en syster för mig. Du vet vad som är bästa

Ja oftast åt minstonde, men du tar hand om mig med i bland ju

Ja vi passar bra som syskon

Daniel ring på någon

Oj, Varför?

Jag blöder från magen

Förlåt Linnea Det var verkligen inte meningen

Det är inte ditt fel, jag lovar

Men jag tryckte säkert på ditt sår

Nej då skulle jag känt något och det gjorde jag inte


Han ringde och när han flyttade på sig insåg vi att det var en hel pöl av blod i sängen.

När folk kom in så var det fullt med folk som pratade i munnen på varandra. Jag såg Daniel sitta i hörnet och det ända jag hörde i allt prat var Daniel som vad om ursäkt. Jag ville berätta att det inte var hanns fel. Så jag sa till en sköterska att jag ville ha han vid min sida. Så han kom och ställde sig vid sidan om mig och höll handen hela tiden medan dom öppnade bandaget och satte dit nya kompressor och ett stort plåster. Sen fick jag flytta mig till en stol en liten stund då dom skulle bädda om i min säng.


Sen satte vi oss i mon säng och vi höll varandra i hade hela tiden. Jag fick sova på hanns mage. Han bara satt där och kollade på mig.


Av Bara Jag - 7 januari 2014 21:41

Att säga adjö är något av det svåraste att göra. Även om det bara är för ett tag så är det så fruktansvärt svårt.

Jag sa hejdå till min kära vän. Han är som en bror för mig och han är en så stor del av mitt liv. Vi fikade och pratade så sjukt länge på det där cafét som vi var på. Jag fick reda på att han inte har varit på café på några år. Senast han var där så var det med en tjej som han hade träffat. Men som tur var så blev det inget mer än vänner. Han var inte ens på ett café med sitt förra eller förföra ex. Så det var ju lite kul att jag fick med han dit.


Hela kvällen var så rolig och vi satt i hanns kök och myste en del. Allt var kul och vi skämtade mycket, under hela den tiden försökte jag förtränga tanken att det snart tar slut. jag kommer inte få känna hanns doft, se in i hanns ögon eller känna av hanns värme på så länge. Men tillslut tog även denna trevliga stund slut. Jag skulle hem och jag visste att i samma stund som jag tog på mig jackan och kramade om han så skulle jag behöva dölja mina kännslor. Jag ville vara kvar i den där bubblan som vi var i för en vecka sen. Där under nyår när vi var på Skansen. Då vi kramade varande i timmar. Jag vill stanna tiden och bara leva i det förflutna.
Men så är det inte. Man kan inte stanna tiden och man kan definitivt inte leva i det förflutna.


Så då står man där. I hallen och håller på att knyta skorna. Man hör bara att han tar dina sker. Han tar först din bilnyckel. Sen tar han din jacka. Du ser jackan i ögonvrån och när han märker att du ser den tar han och hänger tillbaka den. Men han står fortfarande där med dina nycklar. När du sen reser dig upp och tar nyckeln så märker du att din halsduk är borta. Då du tillslut tar den bakom ryggen på han. Du måste krama han om du ska få tag i den. Då när du står där så vill du inte släppa. Och i samma stund inser du att ha inte vill det heller.


Man står där. man kramar varandra och du känner hur han borrar in sitt ansikte i ditt hår. Du känner lukten av hanns parfym. Ni pratar om hur sorgligt det är och du står där och små snyftar lite. Men tillslut kan du inte hålla tårarna tillbaka och dom kommer ner på din kind. Det blir bara värre och värre. Tillsist så kan du inget annat än gråta mot hanns tröja. Du känner att han kramar dig hårdare och ja, du känner hanns närhet. ni står där i nästan 15 min innan du har lugnat dig såpass att du kan köra hem.


Ja detta är så jobbigt att vara med om. Vet ni vad? jag var med om det i kväll. Det var så fruktansvärt att säga adjö. Jag flyttar och kommer inte se han på över 2 månader. Jag skulle nästan göra vad som helst för att han kunde flytta med mig. Men det går inte. Han är ett år yngre och går fortfarande i skolan. Jag kommer missa allt det där med balen och sånt. Eller ja, jag ska försöka komma på balen och studenten. Jag ska ta ledigt om det så behövs, för jag ska inte missa det alls.


Det som är jobbigast är nog att jag är hemma några dagar till innan jag flyttar och ja, jag kan ju råka stöta på han och det vill man inte. Jo man vill det men man vet att varje gång du gör det så kommer du gråta. det är bara 1 dag till som du kommer gråta. Det är den dag jag står på stationen och ska vinka av alla. Sen reser du helt själv till storstan och där börjar äventyret.

Av Bara Jag - 7 januari 2014 01:21

Det är precis som när man blir träffad av en kula i sidan. Du ramlar ihop. Man vågar inte andas då man inte vet var kula tog någon stans. Man har en dålig vana att andas mer om kulan har skadat några organ. Man andas liksom mer av ren reflex. Men hur länge kan man ligga där och bara känna efter hur illa det är? Och vad händer i ditt huvud i samma stund som du blir träffad? Reser du dig upp och försöker ta dig där ifrån eller ligger du där och bara väntar på att bli träffad igen? Brukar man tänka att "nu dör jag"? Faktum är ju att man blir så paralyserad av skottet att man inte vågar göra något. Det är sällan man vågar ställa sig upp och försöka ta sig bort.


Men tillbaka till sekunden du ligger där.
Du ligger där och försöker stoppa blödningen. Det ända du känner att dina fingrar försvinner i en flod av blod. Har den gått i genom dig? du vågar inte känna efter, du fokuserar på att försöka stoppa blödningen.

Du känner nästa skott komma i samma stund som du vågar kolla dig runt. "Pang" där kom det. Det träffade dig i axen. Nu kan du inte längre ha det där trycket mot din sida. Du känner hur du sakta släpper på trycket. Det börja snurra lite och allt blir allt med suddigare innan det tillslut blir helt svart. I samma stund hör du folk springa, du känner att någon rör vid dig. Sen kommer det där trycker tillbaka. Någon trycker på din skadade axel och sen minns du inte mer. Du vaknar lite dåsig upp en stund senare. Någon håller dig i handen. Du inser att du är i en ambulans. När du vågar öppna ögonen sitter han där. Din bästa vän. När du börjar krama hanns hand så börjar saker pipa runt dig och du släpper igen. Han lägger andra handen på din kind och viskar något i ditt öra. Det är något om att det kommer ordna sig. Du kollar på han nu när du har fått tillbaka skärpan. Du ser att han är riktigt blodig. Du försöker säga något men får inte fram något mer än något brummande ljud. Då vänder sig den andra personen som sitter där. Hon kollar och säger att vi snart är framme. Killen sitter och håller dig i handen hela tiden.


I samma stund så stannar bilen och du blir utdragen från ambulansen. Alla springer och det är folk som pratar runt dig om allt. Det sista du hör är att du ska in till operation med det samma. Du hör inte mer. Den där snurriga känslan är tillbaka och du svimmar igen.


Några timmar senare så vaknar du upp i en säng. Men du känner inte din vänster hand alls. Men han sitter där och håller din friska hand. Han tittar upp på dig i samma stund som apparaten börja låta lite. När han ser att du har vaknat trycker han på någon knapp och in kommer en sköterska. Hon kollar på dig och säger: Välkommen tillbaka.

Du får fram ett kraxande röst men frågar ändå vad som hänt. Han ser på dig och säger: Du har blivit skjuten i både sidan och axen. Då känner du att det sitter något på axen. Han pussar din hand och du ser att han har gråtit. Men du förstår inte riktigt varför han har gjort det. Jag menar du är inte släkt med han och han är inte din kille. ni är bara vänner. Visserligen gillar du han väldigt mycket men han värka inte gilla dig lika mycket.


Ett par dagar senare.....


Du känner dig mycket bättre men du har fortfarande ont. Du har kommit hem nu och ligger i din säng. Det har varit många som kommit och gått. Alla vill se hur du mår. Du är ganska klar i huvudet och kan prata men du minns inte så mycket va själva händelsen. och du vill nog inte veta något om det egentligen.

Han har inte varit där under det senaste dagarna och du vill inte riktigt fråga om han. Men efter några dagar kommer han tillbaka. Han ser väldigt trött ut men han har nog inte gråtit. Han frågar hur du mår nu. Ni pratar lite och han kramar om dig. Det gör ont i dig men vill inte riktigt säga något. Han är hos dig hela dagen. Han har krupit upp i din säng. Ni ligger där nu och bara håller varandra i handen. Han håller om dig så fint och han vågar inte trycka för mycket.


När du tillslut har legat i ev vecka vill du ut. Du vill komma till gräset. Så du får hjälp att ta dig ut. Det gör riktigt ont i sidan men du har bestämt dig. Du ska ut om du så måste bäras ut, så ska du ut. Han är verkligen gullig och gör allt för dig.


Nu ett år senare kan du se tillbaka på den tiden men ett minne om hur nära ni kom varandra. Om du kollar dig i spegeln ser du ärret på din vänster axel. Det är inte större än 3cm men det är ett ärr som du kommer ha kvar länge. Ärret i sidan är dessvärre större. Dom var tvungna att göra öppningen större för där hade det skadat något organ. Men nu mår du bra. Du är fortfarande lite öm i sidan men har återgått till det normala.


Några år senare får du reda på vem det var som sköt dig. Det var då du fick förklarat för dig varför han var där vid dig sida hela tiden. Han brydde sig verkligen om dig, så länge du inte orkade göra något. Men när du väl kom på fötter igen så försvann han sakta men säkert. han kom inte till dig på flera månader.

Han mådde dåligt och han ville verkligen inte prata om det.

Det var ett misstag att du blev sköten. Du som bara skulle hjälpa han. Han höll ju på att ta självmord och du skulle ta ifrån han pistolen.


Du vet inte vad du ska säga. Du kan inte vara arg på han. Oavsett var han har gjort så kan du aldrig vara arg.

Av Bara Jag - 18 november 2013 17:13

Jag kände mig så ensam där jag var. Jag var helt själv mitt i natten och ingen fanns där om det skulle hänt något. Jag är så glad att inget hände. Jag klarade mig ur det problemet helt själv. Hur kunde han bara lämna mig där?

__________

Another day has gone
I'm still all alone
How could this be
You're not here with me
You never said goodbye
Someone tell me why
Did you have to go
And leave my world so cold

Everyday I sit and ask myself
How did love slip away
Something whispers in my ear and says
That you are not alone
I am here with you
Though you're far away
I am here to stay

But you are not alone
I am here with you
Though we're far apart
You're always in my heart
But you are not alone

'Lone, 'lone
Why, 'lone

Just the other night
I thought I heard you cry
Asking me to come
And hold you in my arms
I can hear your prayers
Your burdens I will bear
But first I need your hand
Then forever can begin

Everyday I sit and ask myself
How did love slip away
Something whispers in my ear and says
That you are not alone
I am here with you
Though you're far away
I am here to stay

you are not alone
I am here with you
Though we're far apart
You're always in my heart
you are not alone

Whisper three words and I'll come runnin'
And girl you know that I'll be there
I'll be there

You are not alone
I am here with you
Though you're far away
I am here to stay
you are not alone
I am here with you
Though we're far apart
You're always in my heart

you are not alone
I am here with you
Though you're far away
I am here to stay

you are not alone
I am here with you
Though we're far apart
You're always in my heart

For you are not alone...
Not alone ohh
You are not alone
You are not alone
Say it again
You are not alone
You are not alone
Not alone, Not alone
If you just reach out for me girl
In the morning, in the evening
Not alone, not alone
You and me not alone
Oh together together
Not not being alone
Not not being alone

_________
Helt ärligt jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Jag är likson ledsen för att jag blev rädd, lättad av att inget hände, arg för att han lämnade mig där, glad att jag klarade av att tar mig ur situationen själv.
Därför vet jag inte riktigt vad jag ska skriva här men ja, jag är livrädd för att något sådant ska hända igen.
Av Bara Jag - 24 augusti 2013 23:00

_____________________
So I guess it's over, there's nothing left to say.
Take the ring off my finger and just call it a day.
Thought we had forever, but that was yesterday.
You're such a liar, wish I saw it on your face.

But you did it so well,
Can somebody just tell me how..?

How can I remember to forget?
When my heart just won't let me.
Make myself un-love you, tell me that it's not true.
I know all the reasons, but I just can't believe them,
and pretend we never met.
How can I remember to forget?

Wish that I could hate you, so I could
let you go. Wish I never met, the
one I want the most.
I could fill an ocean, with all the tears I've cried.
Tell me you were joking, just a dream I had last night.

But I'm wide awake and,
I want you so much right now.

How can I remember to forget
these emotions and all the plans we made?
Like we never happened, make my heart a break.
I know we're clearly over but I just don't know how..
How can I remember to forget?
When my heart just won't let me.
Make myself un-love you, tell me that it's not true.
I know all the reasons but I just can't believe them..
And pretend we never met.
How can I remember to forget?
Forget..
Oh.
Oh.
_______________
Ja jag vet inte vad jag ska säga men jag känner mig lite tom nu för jag vet inte om detta är något dåligt eller bra men jag har sagt vad jag tycket och tänker till den jag litade på till 100% och ja resultatet är att personen inte skriver mer till mig. Så ja det var väl en dålig idé men nu vet han vad jag tycker och tänker.

Men jag saknar faktiskt han lite. Men ja det är väll tur att jag åker nästa vecka. Så vi får lite distans på detta. Hoppas bara det löst sig gilla jag är hemma igen.

Ärligt talat så är jag nästan villig att gå till ska till det som var före bara för att inte förlora han. Jag kan alltså leva i en ständig känsla att något är fel och att jag gör fel och må lite dåligt så länge jag har kvar dig vid min sida.

Presentation


Vem är jag?

Jag är en tjej som oftast är pigg och glad.

Men denna bloggen är mest till för att jag vill skriva av mig och vill utrycka mina åsikter och känslor. Det kommer alltid vara från mitt perspektiv men i bland kan jag även ta det från andras

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards