Jo ni vet när man fryser och det går kalla kårar i ryggen och när man hackar tänder. Så känns det när en viss person ringer. Men det är just när hen ringer. Första gången jag kännde det så stod jag ute och frös lite. Därför tänkte jag inte på det då. Men nu när hen rigde var jag hemma i min lägehnet. Där ska man ju inte frysa. Men jag gjorde det ändå. Det var precis som att rösten sprack och man kände kylan i ryggen samtidgt som man börjar hacka tänderna. 

Det känns som att rösten brister. Det blir i blan dsvårt att hitta orden. 

Allt talar emot varrandra. Man fryser och hackar tänder men ändå blir man varm innombods. Hur går det ihop? 

Kan det vara för att båda är snälla och bryr sig om varrandras välmående? Vi kollar så att båda mår bra och om man inte gör det så lyssnar vi. Även om vi inte är nära vänner så vet hen mer om mig än vad mina närmaste vet. Och ni ska veta att det är sällan jag berättar allt för folk. Jag berättar inte om mitt förflutna för någon men ändå känndes det helt naturligt att berätta om det för hen. 

Hur kan man ha det förtroendet för en person man inte känner? Hen ringer när man som mest behöver det. Ger mig alltid pepp och säger det som man behöver höra just då. Hen värmer mitt inre men varför fastnar oden och varför hackar jag tänder? 

Alltså fy fan. Jag mår skit i dag och tabletterna för smärtan i ryggen och brösten göra att jag känner mig spyfärdig. Jag är trött och vill egentligen prata med någon. Jag vill bara hem och sova men jag var tvungen att var på jobbet och prata med chefen.

När jag mådde som värst så ringer Lars. Jag börja skaka när han pratar med mig. Och jag var ganska glad att han inte fanns framför mig. För då skulle han nog se att tårarna börja rinna från mina kinder. Jag ser till att torka bort dom fort och kväver en snyftning. Han får inte höra att jag blev röd av hanns samtal. Så jag avslutade samtalet fort och torkar bort alla tårar och sen går jag in till Emma igen. Som tur var så märkte inte Emma något och vi sa inte så mycket mer om den dagen.  

I dag skrev vi hyreskontraktet. Jag åkte till Kista och Lars efter jobbet. Jag satt i hanns soffa och frågade han alla möjliga konstiga frågor medan han diskar och blir nog lite fundersam.

Allt gick bra och jag skämdes bara lite med tanke på alla konstiga frågor jag ställt. Jag bad om ursäkt för alla konstiga frågor och för att jag råka stanna lite väl länge. Jag vet ju om att han gillar att springa. Ville inte redan nu få han att tro att jag är konstig så att han ångrar sig.

Men samtalet med alla mina frågor kändes bra. Jag fick reda på mycket. Att han har stolek 43 i skor, han föredrar slips och inte flyga. Men han har aldrig haft en flyga så han kan inte riktigt relatera till det. Han berättade även att han är fruktansvärt svag för center, lakrits och Dumle.

I dag var det hanns tur att berätta om något jobbigt. Han har opererats för artros för några år sen. Det var hanns jobbigaste tid. Det kändes fel att känna att hanns ska var så mycket mindre jobbigt än mina saker. Han har bara haft värk i lederna och jag har haft en kompis som velat ta självmord och haft kompisar som fryst ut mig. Men ändå tycker jag riktigt synd om han. Det är nog jobbigt att behöva opereras för det vid en så ung ålder.

I dag gillar jag nog han mer än jag gjorde i Tisdags. Han har berättat om sin jobbiga tid. Jag tror att han börja lita på mig. Eller jag tror han litar på mig men det känns mer nu.

Jag vet inte vad som hände i dag. När jag åkte till Kista var jag stressad men även väldigt nervös. Han är ju ganska söt. Eller åtminstone på bilden jag fastnade vid, när jag skrålade igenom alla Blocket annons.

Jag var sen till Espressohouse och jag hade andan i halsen när jag tillslut hittade Lars stående där vid ingången och väntade på mig. När jag såg han stå där och han börja gå mot mig då ökar min puls. Men i samma stund som han säger hej så försvinner all nervositet.

När vi väntar på vårt kaffe och choklad blir det lite väl tyst. Jag vet inte vad vi ska prata om innan vi har satt oss.

Som tur var så gick det fort innan drickan är klar och vi kan sätta oss. Vi satte oss in en stor soffa och nu började samtalet. Lars verkade vara snäll och har ett par riktigt stora och djupa ögon.

Vårt samtal var riktigt bra och konstigt nog har jag berättat om mina jobbigaste år mellan 8:an och fram till studenten. Det var 5 jobbiga år som jag sällan vill berätta för någon allt mindre folk jag inte känner. Varför valde jag att berätta allt detta för Lars då? Hur kan han fråga mig om sådana privata frågor? Varför tror han att jag tänker berätta det för han? Konstigt nog så fanns det inget i mig som sa att jag inte skulle berätta något om mitt förflutna för Lars. När jag kollade in i Lars mörka och djupa ögon så ser jag bara en snäll kille som helhjärtat lyssnar på mig och som verkligen vill förstå.

Det var inte svårt att berätta om allt jobbigt. Han dömmer mig inte. Och det var så skönt att för en gång skull på väldigt länge sen få berätta hur jag upplevde det. Det är inte lätt att prata om det utan att gråta. Jag kände hur tårarna börjar komma men jag lyckas få bort dom utan att Lars märker det. Åtminstone tror jag inte att han märkte det.

När vi suttit där ett bra tag och vi ser att dom börjar stänga cafet så har Lars bestämt sig för att visa mig hanns lägenhet. Det var en liten bort från Gallerian och lägenheten var fin. Tänk att jag kanske kommer få bo där snart.

När jag åker därifrån vid 21:30 var mina tankar en ända röra. Det var skönt att få berätta för någon om alla mina händelser.

Senare den kvällen ringer jag Lars och tackar ja till hanns erbjudande. När jag sen lagt på kan jag inte sluta le. När jag nu ligger i sängen så vet jag att jag har gjort ett bra val.  

Vad ser du i mig? Du verkar ju se något som ingen annan ser. Du tror ju på mig mer än vad jag själv gör. Varför? Vad har jag gjort för intryck hos dig som får dig att gång på gång påpeka att du tror på mig? Och varför tror jag inte riktigt på det du säger? 

Vi känner inte varrandra! Ändå får du mig att tro att vi har kännt varrandra hela livet. Du är som en äldre bror som man kan prata med om bårde roliga och jobbiga saker. Du verkar lyssna på det jag säger och kommer med bra funderingar. Men vad får dig att fortfarande komma ihåg mig? Är det för att jag litar på det du säger eller gjorde jag något konstigt första gången vi sågs? Du ver ju inte själv varför du du kom fram till mig den där första gången. Men ändå ska vi ses så mycket det bara går. Vilket blir ca 3-5 gånger per år. Inte mycket men ändå vet du allt som händer mig. Okej att du följer mig på sociala medier men ändå. Jag har inte koll på dig hela tiden. 

Och vad ser jag i dig? Varför pratar jag fortfarande med dig? Och varför verkar det som om du har mitt förtroende? Du får mig att känna innre lugn och jag lyder dina råd. Oftast åt minstonde. Jag litar på det du säger. Hur kan jag änst göra det? Vad får mig att lita på allt du säger när vi inte känner varrandra så väl? Jag går ju inte till jobbet och frågar någon kolega hur jag ska lösa olika problem. Jag känner inte dom tillräckligt mycket för att jag skulle lita på det dom säger. Ändå efter bara några samtal på ca 10-15 in så har du vunnit hela mitt fötroende. Jag vill så gärna berätta vad som händer i mitt liv. Om jag lyckas med något jag inte trodde på så är du där och säger" Jag visste att du skulle klara det" "Jag vet att du kan" Du tror verkligen på mig när ingen annan gör det.

Så vad får mig egentligen att att våga tro på det du säger? I början var jag ju emot allt, hur kunde någon som du veta vad som var bra för mig? Du bedömde mig efter att du sett mig säga 3 saker. Ingen kan avgöra om en person är bra bara genom att höra 3 saker. Eller kan man det? Borde man inte lära känna personen lite mer innan man bildar sig ett uppfattning om personen? 

Men om du vet svaret på vad det är som du ser hos mig som ingen annan ser, så får du mer än gärna berätta det för mig. För jag vet inte. För mig är det näsan omöjligt att lyssna på det du säger. Ändå gör jag det. Du kan inte veta om jag kommer klara det bara genom att prata med mig.

Eller?

När man tar studenten är man 18-19 år. Hur många är klara med vad dom vill göra då?

Och dom som vet, Hur många vet hur man ska göra?

Och till sist, Hur många gör det?

För jag visste precis vad jag ville gör när jag tog stundenten. Jag visste att jag ville plugga vidare inom nöjes branchen, flytta hemifrån och med lite tur börja ett nytt liv. 

Nu 2 år senare har jag köpt en bil. Jag jobbar deltid innom vården, har pluggat lite matte men jag ahr inte pluggat det jag ville och jag har inte flyttat. 

Jag har i två år levt in min lilla bubbla där jag trodde att jag någon gång kommer lyckas men ju mer tiden går ju mindre blir bubblan och snart spricker den. Jag hade stora drömmar med stora mål men dom har krymt, drömmarna blir mer verkliga och nu börjar jag undra om jag kanske väljer fel. Jag väljer något kul att jobba med men kanske ska jag välja något som går att få jobb i. Jag får kanske sluta att leta efter stjärnorna och kanske ta ett kontors jobb. 

Jag börjar inse att jag måste vakan. Jag kan inte leva i en dröm. Men jag vill så gärna nå min dröm om att få jobba med något speciellt.

Men hur gör man då man ska försöka hitta/ komma på något "Riktigt" jobb?

Jag har googlat på hjälp. Jag ahr gjort tester för att få reda på vad som skulla passa mig.

Men inget av dom testerna gav mig något av det som jag känner att jag egentligen vill göra. Inga jobb var fel. För jag kan tänka mig att jobba innom det. Men det är inget som riktigt lockar mig.

Men sen hittade jag några frågor.

Så Ja det finns inga rätta svar och man får inte reda på vad som passar bäst. Men det ger dig en ledtråd på vad det är som du vill jobba med.

Men det är just det. Jag vet ju vad jag vill, det är bara svårt att sätta ord på det. Och om jag lyckas hitta dom rätt orden så är möts man av motstånd från alla håll.

Jag har valt fel branch. Varför väljer jag något som är svårt att komma in i? och om man komme rin så är det svårt att överleva i branchen. Det är en hård branck och alla fajtas om samma sak. Alla vill samma men det finns inte plats för alla.

Så hur gör man? 

Jag känner mig som en hund när jag umgås med dig. Nej en hund var väll fel ord men jagvet inte vad jag ska säga. 

Du frågade min hur jag ser på hela situationen med han. Jag vet att han betyder fruktasvärt mycket. Och jag kan inte riktigt konurera med han. Det spelar ingen roll att ni har kännt varandra och träffats i 2 år och att du och jag har kännt varrandra i ca 14 år. Vi bodde hos varandra när vi var små men det spela ringen roll för när han kom in i vårat liv så gick jag från att vara ditt allt till att vara din lilla nalle som du har i din säng. Du tra fram mig och pratar med mig när du är ledsen. Du berättar mycket för mig när vi var små. Nu stänger du bara ut mig. Jag vet inget om dig längre. Du har stängt in dig i en bubbla med han och jag är ensam kvar. 

Jag ställer alltid upp för dig men ändå gör du sällan något för mig. Nej jag är inte arg jag har bara fått lära mig var min plats är. Den platsen är långt från dig. 

Det känns så fel att att säga att jag vet var gränsen går och den är ganska tydling både för dig och han. Du gör att medvetet val att lämna mig utanför och jag vill tro att han inte stänker mig ute med flit. Men det känns inte äns som att han försöker vara trevlig mot mig. 

Ändå av en väldigt konstig annleding så är kag kvar i sammanhanget. Jag har acepterat att hon aldrig kommer dela saker med mig på samma sätt som förr. Jag är inte hennes pelare i livet längre, jag har blivit utbytt och jag har scepterat att han oftast bortprioriterar mig och i bland så ser han inte ens mig. Ändå är jag kvar i denna absurda situationen. 

Hon får allt fokus hon behöver av han. Jag får helt enkelt sitta snällt och vänta på min tur. Om jag skrivet ett brev på 2 sidor och hon skriver ett brev på 4 sidor och vi ger han det samtidigt, då får hon svar på sitt brev efter max 6 timmar och får vänta nästan 14 dagar. Ändå har vi han breven samtidigt. 

Jag känner väll att jag inte kräver så mycket av han. Jag överlever ju att vänta, Jag har alltid fått göra det. Med det gör mig ganska arg och ledsen att ingen av dom inte ens värkar anstränga sig för att vara lite snälla mot mig. 

Jag är ju bara kvar och pratar med han för att du vill det. Eller du vill träffa han och jag är alltid där för att köra dig elelr för att du ber mig. Jag får inte ut så speciellt mycket av detta. Ja jag är en förv´banant bra vän om jag gör detta bara för att göra henne nöjd även fast iag inte får ett sikt tillbaka. 

Men jag vet också att om jag går så kommer hon inte komma efter. Hon har ju valt han inte mig. 

Så jag 14 års vänskap är som bortblåst jag vet. Ändå kan jag inte vara arg på henne. Åtminstonde inte länge. Hon är ju som min syster även om jag fotast blir ledsen på henne för att hon har gjort valen som hon gör men jag kan inte bestämma över henne. Inte säger jag något heller för att göra något åte det. Jag vet jag får skylla mig själv om jag inte säger något men sanningen är att jag inte vill starta något onördigt. 

Men innerst inne vet bårde hon och jag att jag inte mår bra av detta. Ändå gör ingen något åt det.

Så ja var ska jag egentligen göra av all min ilska, gråt och taknar när ingen finns och lyssnar på det? Jo det hamnar typ här. 

Detta är en film om Självmord. Eller egentligen så är det väl en film mot självmord. Den visar på att alla bryr sig väven om det inte värkar vara så just precis då. Du kanske blev mobbad i skolan och du kanske kände att du inte passar in. Ingen vill vara med dig och alla säger dumma saker till dig. Men att begå självmord är inge lösning. Du orsakar bara mer lidande för alla som är kvar. Din familj och dina vänner, skolan och till och med mobbarna. För precis som videon säger så drabbas alla av det. Alla tar på sig ansvaret på att du dog. Dom undra om just dom kunde göra något för att hindra det som hände.

Jag är en sådan som varit på väg till det bittra slutet då man väljer att avsluta sitt lidande själv. Men precis när man är på den vägen och man börjar se det där stupet så bestämde jag mig för att ta en annan riktning och faktist ta hjälp för att ta mig ur denna nedåtgående spiral. Nu några år senare har jag bara ärret kvar på armen som ett bevis på vad jag har gått igenom. Jag tycker att ingen ska behöva gå igenom det jag gick igenom under mina 3 sista år i skolan. Ingen ska någon sin behöva känna sig mobbad. 

Så snälla om du är föräldern, läraren jobbaren eller kanske till och med den utsatta så ber jag just dig att ta 3minuter för att kolla på denna film. Jag vill hoppas på att den kan förändra eran syn på den milj som ni lever i idag på jobbet, i skolan eller kanske till och med hemma. Man Kan aldrig ge för mycket kärlek. 

Filmen finns HÄR eller här -> https://www.facebook.com/video.php?v=220395548113917