I dag fick jag ett sms från en "kompis" från gymnasietiden. Den lilla period som vi umgicks i skolan ahde vi det ganska bra men det vände fort att gå från bästa vänner till fiender. Hon var en av dom som pratade skit bakom min rygg. Hon fick alla andra att vända mig ryggen och hon var tillslut en av alla dom som ifrågasatte mina drömmar och visioner. Men hon har nu efter 4 år hört av sig och vill träffa mig. Mamma säger att det kan ju vara så att hon vill be om ursäkt för alla dessa åren. Jag hoppas väll att hon vill göra det men ärligt talat så vet jag inte om jag kan träffa henne. Jag är inte stark nog att trägga henne eller någon ananr från min gymnasie tid. Det är ett avslutat kapittel i mitt liv och om jag skulle gå med på att träffa henne så känns det som att jag måste bevisa att jag är bättre och att jag har blivit något. Jag vill bevisa att jag inte lät någon bryta ner mig. Men sanningen är ju att det är precis det jag lät dom göra. För jag lär alla trampa och slå på mig där jag låg. Jag var ensam och inge ville vara med mig. Men den lättnaden som infann sig hos mig i samma stund som jag gick ut från Falkhallen. I samma stund som jag släppte mikrofonen efter mitt tal så känndes lättnade över att jag nu slapp se dom i ögonen någon mer. Jag kunde gå min egna väg. Och det är seriöst iget som jag ångrar. Men jag ångrar att jag inte stod upp för mig själv. 

Så skulle jag kunna säga något till mitt 18 åriga jag så skulle det vara att jag skulle stå upp för mig själv och gå min egna väg redan då. Och att jag inte skulle gå med på att ta skit från någon. Sen skulle jag vilja säga att i framtidne då är jag lyckligare och strakare än någonsin. Det var ett ehlvette som jag gick igenom under 3 år men efter sommaren 2012 så började jag gå min egna väg utan att ha någon som fanns där vid mig sida. Jag gjorde den resan helt själv men nu är jag på god väg att vara där jag en gång drömde om. Jag kommer allti sikta mot stjärnorna. 

Så visst kommer jag någon gång i framtiden tacka alla för att dom behandlade mig som dom gjorde. Då blev jag ju den jag är i dag. Men jag skulle aldrig i livet vilja låta någon annan person gå igenom det jag gick igenom bara för att bli mentalt starkare och klara av att gå sin väg. Det är 10gånger bättre att göra den resan med folk som tror och älskkar dig än att göra resan helt själv i en värld där alla i stortsätt hatar dig.