Varför måste dessa hjärnspöken återkomma till mig och skaka kom min värld lite mer? Jag mår bra dår ajg är nu. Jag har börjat om ett nytt liv i en ny stan och brutit kontakten med dom flesta där hemma. Vissa finns kvar men många av dom jag en gång umgicks med är som bortblåsta för mig. Många från min klass sa jag hejdå till redan vid studenten. Jag ville inte veta av någon från min klass mer. Det undantag för typ 3 personer. Men ärligt talat det tog inte lång tidi innan jag insåg att dom inte helelr hade brytt sig. Varför är alla så förbanant fega och inte vågar sätta ner foten? Alla i min klass såg vad som hände men alla vände bort blicken och bundade för dom ville inte bli inblandade. Den kännslan när exakt alla vänder dig ryggen är förbanant frustrerande. du vet inte vad du ska ta vägen och ingen säger något. 

Ärligt talat 3 år senare är det fortfarande ingen som vill kännas vid mig. Mina "klasskompisar" försöker fixa ihop oss men ingen bryr sig om att jag inte verkar vara involverad.

Det är precis som om jag inte existerade dom där 3 åren i skolan. Men jag vill inte heller kännas vid det. Jag vill bara glömma hela min gymnasie tid. Det var fan den dystraste tiden i mitt liv. Visst hade jag det underbart i bildsalen där jag kunde fly från allt och bara jobba för mig själv. Det är en del som jag inte vill glömma men allt jobbigt som hände väger tyngre och gör att jag vill glömma. Allt det tråkiga fläckar ner mina fina minnen. 

Saken är den att jag liksom har gått igenom detta flera gånger men fattar fortfarande inte vad det var jag gjorde och varför inge aggerade. 

Jag har kommit en bra bit på vägen i min prosess men när ja vågar känna att jag kan läma det bakom mig så kommer alla dessa tankar tillbaka. Dom sköljer över mig som en synda flod och dränker mig i tankar och tårar. Jag gråter konstant när jag tänker på det. Och folk säge ratt tiden läker alla sår. Det är fan bullshit. Tiden kaninte läka ALLA sår. Visst dom kan läka många men dom kan inte läka dom som är djupt rotade i sitt inre. Där handlar det mer om att acceptera det och försöka vända det till något bra. Jag har vänt det till något bra. Men bara ytligt, nu måste jag ner på djuper och hitta roten till alla tankar. 

Jag har börjat om och lämnat alla dåliga personer som bara tar energi från mig. Jag har valt vänner som ger mig enegi och inte tar den. Men för att komma till saken. Jag har lärt mig till viss del att skjuta bort dom negativa tanakrna om min skolgång. Det går hyfsat bra men jag kommer till en pungt då allt bara brister och jag inte orkar att kömpa emot. Då kommer allt, tankarna om vad man gjode för fel, varfö ingen aggerade och tårana. Dom rinner som syndafloder och man känner hur huden blir allt torrade och ögonen blir allt rödare. Jag bara gråter och det kan jag göra i timmar. Sen är min kväll förstöd. 

Tänk om han sticker. Jag vet ju att han kommer tillbaka men det kanske dröjer ett bra tag. Hörde när han pratade om att han behöver semester i ca 3 veckor så att han kan vila upp sig. Han sover ganska mycket men är ändo aldrig utvilad. Och nu börjar han tappa bort saker och glömmer möten och tider.  

Han verkar må dåligt men han vill inte prata om det även om jag önskade att han sa något om hur han egentligen mår och vad han tänker på. Jag vill att han är öppen och berättar hur han tänker eller vad det är som får han att grubba så mycket. Han behöver inte berätta allt men bara säga vad det är som tynger han. Vill han byta jobb, få se något nytt, ta en paus och åka på semaster. Säg bara det, du behöver inte gå djupare än så. Men då vet jag att det är jobbet osm du oroar dig för. För som det är just nu så är du ganska uppröd när du pratar i telefon och sen så stänger du in kännslorna när du väl lägger på luren. 

Det ända jag vill är att du pratar med mig. För ärligt talat jag börjar bl lite orolig för dig. Det är inte bra att vara i gång så som du är nu. I bland vill jag bara banka dig medvetslös så att du inser att du verkligen måste vila.

Det är inte samma kille som jag pratade med för 1 månad sen. Han var pigg och glad och skrattade mycket. Han hade även ett djup i sina ögon. Det djuper finns inte längre där, han kollar inte på mig så som han gjorde förr och han ser så bekymrad ut. Han har sagt att han tänker på ett eventuellt nytt jobb. Men han vet inte så mycket utan ska få mer information längre fram. Samma sak är det visst med hann nuvarande jobb. Dom ska göra några ganska stora förändringar men vad elelr hur det ska gå vet han inte. Så det är nog mycket som rör sig i den killes huvud just nu. Jag vill egentligen bara skrika på han men det hjälper inte. Jag vill också prata om det men jag vill inte pressa han och det känns inte som att han är redo att prata om det än. Men det hänger i luften, det finns liksom som en hinna över allt och att vi är i två olika unversum. Jag vill prata med han men när han kommer hem känns det aldrig som ett bra läge och han går lika fort som han kom. 

Men när han väl sitter ner i soffan bredvid mig så känns han inte närvarande. Han är djupt försjunken i tankar och stänger ute mig. Vi som lovade att vara öppna och berätta allt för varrandra. Men det känns som att han tar avstånd från mig lite. Kanske är hanns sätt att bearbeta det men då betyder det ju att han kommer försöka ta sig igenom det utan mig. 

Jag vet att han inte är själv för ahn har någon som han pratar med lika mycket osm jag gör med min mamma. Den personen är hanns klippa när det blåser osm värst. Inget fel i det men det är jobbigt att se han må så dåligt som han gör. Men jag kan inte annat än att bara sitta vid sidan av och kolla på. Jag har ingen makt att göra något innan han väljer att släppa in mig. 

I dag har jag bytat boende igen. Nu bor jag i en 2:a lite längre från stan. Men det är så mysigt här. 

Men det som jag egentligen vill skriva om här är vad osm hände mig ganska nyligen. Jag och killen jag bor hos hade precis ätit mat. Eller ja han åt mat och jag kollade på. Men jag drack vatten. Och när jag sen tänkte göra mig i ordning sgår jag och fyller på mitt glas med vatten för att jag skulle ta medecin. Jag ställer mitt glas med vatten på ändern av diskbänken för att jag inte orkade ta med mig det till badrumet där mina tabletter ligger. När jag sen kommer tillbaak så står min rumskompis dricker ur mitt glas. Han sa sen: "ja jag var lite osäker på om det var mitt glas eller ej" så jag får bara påminna han om att det inte var hanns vatten. Men det gick bra ändå och jag bytte bara vattnet.