Varför måste dessa hjärnspöken återkomma till mig och skaka kom min värld lite mer? Jag mår bra dår ajg är nu. Jag har börjat om ett nytt liv i en ny stan och brutit kontakten med dom flesta där hemma. Vissa finns kvar men många av dom jag en gång umgicks med är som bortblåsta för mig. Många från min klass sa jag hejdå till redan vid studenten. Jag ville inte veta av någon från min klass mer. Det undantag för typ 3 personer. Men ärligt talat det tog inte lång tidi innan jag insåg att dom inte helelr hade brytt sig. Varför är alla så förbanant fega och inte vågar sätta ner foten? Alla i min klass såg vad som hände men alla vände bort blicken och bundade för dom ville inte bli inblandade. Den kännslan när exakt alla vänder dig ryggen är förbanant frustrerande. du vet inte vad du ska ta vägen och ingen säger något. 

Ärligt talat 3 år senare är det fortfarande ingen som vill kännas vid mig. Mina "klasskompisar" försöker fixa ihop oss men ingen bryr sig om att jag inte verkar vara involverad.

Det är precis som om jag inte existerade dom där 3 åren i skolan. Men jag vill inte heller kännas vid det. Jag vill bara glömma hela min gymnasie tid. Det var fan den dystraste tiden i mitt liv. Visst hade jag det underbart i bildsalen där jag kunde fly från allt och bara jobba för mig själv. Det är en del som jag inte vill glömma men allt jobbigt som hände väger tyngre och gör att jag vill glömma. Allt det tråkiga fläckar ner mina fina minnen. 

Saken är den att jag liksom har gått igenom detta flera gånger men fattar fortfarande inte vad det var jag gjorde och varför inge aggerade. 

Jag har kommit en bra bit på vägen i min prosess men när ja vågar känna att jag kan läma det bakom mig så kommer alla dessa tankar tillbaka. Dom sköljer över mig som en synda flod och dränker mig i tankar och tårar. Jag gråter konstant när jag tänker på det. Och folk säge ratt tiden läker alla sår. Det är fan bullshit. Tiden kaninte läka ALLA sår. Visst dom kan läka många men dom kan inte läka dom som är djupt rotade i sitt inre. Där handlar det mer om att acceptera det och försöka vända det till något bra. Jag har vänt det till något bra. Men bara ytligt, nu måste jag ner på djuper och hitta roten till alla tankar. 

Jag har börjat om och lämnat alla dåliga personer som bara tar energi från mig. Jag har valt vänner som ger mig enegi och inte tar den. Men för att komma till saken. Jag har lärt mig till viss del att skjuta bort dom negativa tanakrna om min skolgång. Det går hyfsat bra men jag kommer till en pungt då allt bara brister och jag inte orkar att kömpa emot. Då kommer allt, tankarna om vad man gjode för fel, varfö ingen aggerade och tårana. Dom rinner som syndafloder och man känner hur huden blir allt torrade och ögonen blir allt rödare. Jag bara gråter och det kan jag göra i timmar. Sen är min kväll förstöd.