Jag känner mig som en hund när jag umgås med dig. Nej en hund var väll fel ord men jagvet inte vad jag ska säga. 

Du frågade min hur jag ser på hela situationen med han. Jag vet att han betyder fruktasvärt mycket. Och jag kan inte riktigt konurera med han. Det spelar ingen roll att ni har kännt varandra och träffats i 2 år och att du och jag har kännt varrandra i ca 14 år. Vi bodde hos varandra när vi var små men det spela ringen roll för när han kom in i vårat liv så gick jag från att vara ditt allt till att vara din lilla nalle som du har i din säng. Du tra fram mig och pratar med mig när du är ledsen. Du berättar mycket för mig när vi var små. Nu stänger du bara ut mig. Jag vet inget om dig längre. Du har stängt in dig i en bubbla med han och jag är ensam kvar. 

Jag ställer alltid upp för dig men ändå gör du sällan något för mig. Nej jag är inte arg jag har bara fått lära mig var min plats är. Den platsen är långt från dig. 

Det känns så fel att att säga att jag vet var gränsen går och den är ganska tydling både för dig och han. Du gör att medvetet val att lämna mig utanför och jag vill tro att han inte stänker mig ute med flit. Men det känns inte äns som att han försöker vara trevlig mot mig. 

Ändå av en väldigt konstig annleding så är kag kvar i sammanhanget. Jag har acepterat att hon aldrig kommer dela saker med mig på samma sätt som förr. Jag är inte hennes pelare i livet längre, jag har blivit utbytt och jag har scepterat att han oftast bortprioriterar mig och i bland så ser han inte ens mig. Ändå är jag kvar i denna absurda situationen. 

Hon får allt fokus hon behöver av han. Jag får helt enkelt sitta snällt och vänta på min tur. Om jag skrivet ett brev på 2 sidor och hon skriver ett brev på 4 sidor och vi ger han det samtidigt, då får hon svar på sitt brev efter max 6 timmar och får vänta nästan 14 dagar. Ändå har vi han breven samtidigt. 

Jag känner väll att jag inte kräver så mycket av han. Jag överlever ju att vänta, Jag har alltid fått göra det. Med det gör mig ganska arg och ledsen att ingen av dom inte ens värkar anstränga sig för att vara lite snälla mot mig. 

Jag är ju bara kvar och pratar med han för att du vill det. Eller du vill träffa han och jag är alltid där för att köra dig elelr för att du ber mig. Jag får inte ut så speciellt mycket av detta. Ja jag är en förv´banant bra vän om jag gör detta bara för att göra henne nöjd även fast iag inte får ett sikt tillbaka. 

Men jag vet också att om jag går så kommer hon inte komma efter. Hon har ju valt han inte mig. 

Så jag 14 års vänskap är som bortblåst jag vet. Ändå kan jag inte vara arg på henne. Åtminstonde inte länge. Hon är ju som min syster även om jag fotast blir ledsen på henne för att hon har gjort valen som hon gör men jag kan inte bestämma över henne. Inte säger jag något heller för att göra något åte det. Jag vet jag får skylla mig själv om jag inte säger något men sanningen är att jag inte vill starta något onördigt. 

Men innerst inne vet bårde hon och jag att jag inte mår bra av detta. Ändå gör ingen något åt det.

Så ja var ska jag egentligen göra av all min ilska, gråt och taknar när ingen finns och lyssnar på det? Jo det hamnar typ här.