Alltså fy fan. Jag mår skit i dag och tabletterna för smärtan i ryggen och brösten göra att jag känner mig spyfärdig. Jag är trött och vill egentligen prata med någon. Jag vill bara hem och sova men jag var tvungen att var på jobbet och prata med chefen.

När jag mådde som värst så ringer Lars. Jag börja skaka när han pratar med mig. Och jag var ganska glad att han inte fanns framför mig. För då skulle han nog se att tårarna börja rinna från mina kinder. Jag ser till att torka bort dom fort och kväver en snyftning. Han får inte höra att jag blev röd av hanns samtal. Så jag avslutade samtalet fort och torkar bort alla tårar och sen går jag in till Emma igen. Som tur var så märkte inte Emma något och vi sa inte så mycket mer om den dagen.  

I dag skrev vi hyreskontraktet. Jag åkte till Kista och Lars efter jobbet. Jag satt i hanns soffa och frågade han alla möjliga konstiga frågor medan han diskar och blir nog lite fundersam.

Allt gick bra och jag skämdes bara lite med tanke på alla konstiga frågor jag ställt. Jag bad om ursäkt för alla konstiga frågor och för att jag råka stanna lite väl länge. Jag vet ju om att han gillar att springa. Ville inte redan nu få han att tro att jag är konstig så att han ångrar sig.

Men samtalet med alla mina frågor kändes bra. Jag fick reda på mycket. Att han har stolek 43 i skor, han föredrar slips och inte flyga. Men han har aldrig haft en flyga så han kan inte riktigt relatera till det. Han berättade även att han är fruktansvärt svag för center, lakrits och Dumle.

I dag var det hanns tur att berätta om något jobbigt. Han har opererats för artros för några år sen. Det var hanns jobbigaste tid. Det kändes fel att känna att hanns ska var så mycket mindre jobbigt än mina saker. Han har bara haft värk i lederna och jag har haft en kompis som velat ta självmord och haft kompisar som fryst ut mig. Men ändå tycker jag riktigt synd om han. Det är nog jobbigt att behöva opereras för det vid en så ung ålder.

I dag gillar jag nog han mer än jag gjorde i Tisdags. Han har berättat om sin jobbiga tid. Jag tror att han börja lita på mig. Eller jag tror han litar på mig men det känns mer nu.

Jag vet inte vad som hände i dag. När jag åkte till Kista var jag stressad men även väldigt nervös. Han är ju ganska söt. Eller åtminstone på bilden jag fastnade vid, när jag skrålade igenom alla Blocket annons.

Jag var sen till Espressohouse och jag hade andan i halsen när jag tillslut hittade Lars stående där vid ingången och väntade på mig. När jag såg han stå där och han börja gå mot mig då ökar min puls. Men i samma stund som han säger hej så försvinner all nervositet.

När vi väntar på vårt kaffe och choklad blir det lite väl tyst. Jag vet inte vad vi ska prata om innan vi har satt oss.

Som tur var så gick det fort innan drickan är klar och vi kan sätta oss. Vi satte oss in en stor soffa och nu började samtalet. Lars verkade vara snäll och har ett par riktigt stora och djupa ögon.

Vårt samtal var riktigt bra och konstigt nog har jag berättat om mina jobbigaste år mellan 8:an och fram till studenten. Det var 5 jobbiga år som jag sällan vill berätta för någon allt mindre folk jag inte känner. Varför valde jag att berätta allt detta för Lars då? Hur kan han fråga mig om sådana privata frågor? Varför tror han att jag tänker berätta det för han? Konstigt nog så fanns det inget i mig som sa att jag inte skulle berätta något om mitt förflutna för Lars. När jag kollade in i Lars mörka och djupa ögon så ser jag bara en snäll kille som helhjärtat lyssnar på mig och som verkligen vill förstå.

Det var inte svårt att berätta om allt jobbigt. Han dömmer mig inte. Och det var så skönt att för en gång skull på väldigt länge sen få berätta hur jag upplevde det. Det är inte lätt att prata om det utan att gråta. Jag kände hur tårarna börjar komma men jag lyckas få bort dom utan att Lars märker det. Åtminstone tror jag inte att han märkte det.

När vi suttit där ett bra tag och vi ser att dom börjar stänga cafet så har Lars bestämt sig för att visa mig hanns lägenhet. Det var en liten bort från Gallerian och lägenheten var fin. Tänk att jag kanske kommer få bo där snart.

När jag åker därifrån vid 21:30 var mina tankar en ända röra. Det var skönt att få berätta för någon om alla mina händelser.

Senare den kvällen ringer jag Lars och tackar ja till hanns erbjudande. När jag sen lagt på kan jag inte sluta le. När jag nu ligger i sängen så vet jag att jag har gjort ett bra val.