Detta är en film om Självmord. Eller egentligen så är det väl en film mot självmord. Den visar på att alla bryr sig väven om det inte värkar vara så just precis då. Du kanske blev mobbad i skolan och du kanske kände att du inte passar in. Ingen vill vara med dig och alla säger dumma saker till dig. Men att begå självmord är inge lösning. Du orsakar bara mer lidande för alla som är kvar. Din familj och dina vänner, skolan och till och med mobbarna. För precis som videon säger så drabbas alla av det. Alla tar på sig ansvaret på att du dog. Dom undra om just dom kunde göra något för att hindra det som hände.

Jag är en sådan som varit på väg till det bittra slutet då man väljer att avsluta sitt lidande själv. Men precis när man är på den vägen och man börjar se det där stupet så bestämde jag mig för att ta en annan riktning och faktist ta hjälp för att ta mig ur denna nedåtgående spiral. Nu några år senare har jag bara ärret kvar på armen som ett bevis på vad jag har gått igenom. Jag tycker att ingen ska behöva gå igenom det jag gick igenom under mina 3 sista år i skolan. Ingen ska någon sin behöva känna sig mobbad. 

Så snälla om du är föräldern, läraren jobbaren eller kanske till och med den utsatta så ber jag just dig att ta 3minuter för att kolla på denna film. Jag vill hoppas på att den kan förändra eran syn på den milj som ni lever i idag på jobbet, i skolan eller kanske till och med hemma. Man Kan aldrig ge för mycket kärlek. 

Filmen finns HÄR eller här -> https://www.facebook.com/video.php?v=220395548113917

Förlåt för att jag trodde att de du sa var sant. Jag hade fel. Det du säger är aldrig sant. Inte längre, det har jag fått lära mig den hårda vägen. På den vägen när man gång på gång litar på dig och gång på gång blir sårad, arg och förkrossad. Det finns många sakr som man inte vill öppleva. Döden är en av dom sakerna men en sak som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva uppleva är den kännslan av att de upp. Nej jag ger inte upp min existens utan kännslan av att ge upp något man värklign vill och kämpar för. Jag vill inte ge upp!!! Det ligger inte i min natur att ge upp. En av många visdoms ord som jag bär med mig är "inget är omöjligt! Bara lite svårare" Men jag har ni fått inse att det finn en sak som jag måste erkänna har besegrat mig. Det är dessvärre du! Du har lyckats med något som ingen annan har lyckats med. Det har varit några som har varit på gränsen till att jag ska ge upp men då har jag alltid bestämt mig för att ingen besegrar mig. Ingen förutom du. Du är unik på det settet. Men ta det absolut inte som en komplimang från mig sida. Ta det hälre som kretik. För vem vill ha förmågar att bryta ner folk sten för sten? Ingen vill väll egntligen kunna förstöra så mycket som du faktiskt gör. Varje ord och varje sak du gör är i mina ögon något riktigt dåligt. Minst ord som jag säger till dig kan du vända till något dåligt och varje ska jag gör kan du göra till något fult. 

Jag vill inte dig något illa så varför gör du såhär? Vad har jag gjort för att förtjäna denna onska av dig?

Jag är bara mig själv har alltid varit mig själv. Det ända är att jag en enda gång satte ner foten och sa ifrån. Något som jag antgligen inte skulle gjort för några år sedan. Men just den dagen gjorde jag det. Det var början på ett helvette som jag ville ta mig igenom. På sett och vis har jag tagit mig igenom det men desvärre inte mer än precis. Denna strid eller kamp. Skit samma vad ni vill kalla det. Den har medfött många uppofringar från min sida. På vägen tappade jag bort mig själv och min aldra bästa vän. Du fanns alltid där för mig och jag gjorde allt för att du skulle må bra. Jag skulle vilja säga att jag kan ta en kula för dig men desvärre är det nog jag som skjuter denna gången. Nej jag vill inte mörda dig! Du får absolut inte tro det men ärligt talat varför skulle jag hjällpa dig? Varför skall jag ge guld och gröna skogar till någon som bara ger mig skit? Är det så änkelt att du bara inte klarar av att någon för en gångs skulle satte ner foten? Du vill inte ens göra ett försök i att förstå mig. Ingen mer än Okej får man av dig. Säger jag att det var du som gjorde så att allt blev fel så skulle du säga Okej. Ingen reaktion alls. Jag förstår inte hur du kan vara så kall. Finns det inget i din kropp som säger till dig att något är fel? Måste det hända något allvarligt med mig för att du ens kan tänka tanken att det är något fel? Men vill du veta en ska? Om det skulle vara så att det händer mig något är du nog den sista personen som jag ringer till. Du skulle inte märka om jag var borta ett tag. Om du inte änsk kan tänka en enda tanke på mig nu så varför skulle du kunna det då? Du är så inne i allt annat du ska hinna med. 

Du har andra bättre vänner en mig. Jag är ju bara tjejen som sa ifrån. Hon är det ingen ide att lägga energi på. Eller vad säger du? 

Vet du en sak? När jag sitter här och skriver detta så kom jag och tänka på ett inlägg som jag skrev för snart ett år sen. DEt handlade om ett Adjö. Jag var så förkrossad för att du inte skulle finnas där för mig mer under ett långt tag. Jag fick då höra att det inte var ett adjö för evigt. Vi skulle ju snart ses igen. Men vet du vad? Det har aldrig blivit något riktigt hej sen dess. Och desvärre kommer det nog inte på länga vägar att bli ett hej heller. 

Du säger gämt att du jobbar så mycket och att alla vill att du ska göra något med dom. Du vill göra något med dom men du orkar inte. Ändå så hinner du med att åka på bilträffar. bara från klippor och ja till och med gå ut på krogen med alla dina vänner. Men av någon anledning så hinner du inte äns skriva ett hej till mig.

Du har redan glömt mig ellerhur? Säg som det är! jag finns inte längre i ditt liv. Det vi sa den kvällen innan jag skulle åka var värkligen Adjö för allid. Du har gått vidare i ditt liv utan mig. Ingen lapp eller förklaring på varför du stack. DU vara tog allt och gick. Kvar blev jag med allt mitt. Tom blev jag och du bryr dig inte. Du har säkert hittat en ny tjej som du kan prata med. Ingen som är som mig. Du vill inte ha någon eller något som påminner om mig. 

Hur kan det vara så lätt för dig att glöma och gå vidare? Hu rkan du leva som om inget har hänt. Du bryr dig inte om att när du gick så lämnade du ett kaos efter dig. Sen när du känner för det så kommer du tillbaka bara för några timmar och ber om ursäkt och tror att allt är bra. 

Jag är inget i ditt liv lägre bara en svagt minne som med tiden bleknar bort och glöms. Har man tur så kanske du hittar det där fotot på oss på den där restaurangen och vill försöka minnas hur det var just du. Det är som med bilderna på en själv när man var liten. Man tar fram dom i bland och bara kolla rpå dom och försöker minnas hur det var den där sommaren för så länge sedan. Då när du satt i det höga gräset med en filt och lekta att du var ett lejon i savannen. Då när man var liten och inte hade några problem alls. Det fanns inget som hetta killar eller riktig vänskap. 

När du sedan kommer tillbaka till värkligheten så är allt s mycket gråare och man inser vad man har missat. Men jag finns inte där då. Du måste inse att man måste våra en relation. Även en vänskaplig. Jag är den där blomman som i ett helt år fick blomma i ditt fönster. Du tog hand om mig så väl men en dag så tröttnar du och jag dör bort och du ställer undan mig. Men sedan som i ett mirakel så kommer jag tillbaka men det är inte samma som förra gången det är ju en helt ny blomma. 

Jag vill så gärna säga att jag är kvar när du inser vad som har hänt men jag kan inte säga det. Det finns inget som gör att jag vill stanna. Du valde att glömma mig. Du gick din väg och jag valde då att gå åt andra hållet. Lång från dig och långt från platsen där allt gjorde så ont. Jag har många gånger stannat och kollat bak bara för att se om du är efter mig. Men det ända jag ser bakom mig är den långa väg jag har gått och dom bilder vi hade tillsammans. 

Jag har sparat två bilder. En bild på oss och en bild på bara dig. Den ena bilden får mig att sakna det jag har lämnat men även gråta av det jag minns. Det var en fin tid och sanningen är att du var så glad på bilderna. Jag vet inte hur det är nu. Men jag kan säga en sak om den andra bilden. DEn bilden på oss. Just där och just då så mådde jag riktigt bra. Det syns för vi är värkligen fina ihop. Då log vi och hade det så bra osm man baka kan ha. Men just nu vet jag att det bara var en dröm. Ingen kan på allvar ha det så bra osm vi hade det då. Kolla rjag på bilden nu så vill jag bara gråta. Gråta för att jag saknar dig men även gråta för att jag vet så väl att det aldrig blir så igen. Aldrig mer!!!! 

Den senaste bliden är från December 2013, Det var kallt och snrt nyår. Vi gjorde allt tillsammans. Åkte skriskor gick långa promenader ute i kylan och mörkret. Vi hade våran egna lilla plats dör vi alltid möttes. Jag har bara paserat den platsen 2 gången sen sist vi var där. Jag undviker att kolla på den. Vill inte minnas. 

Men tillbaka till fotot. Fotot på oss var äkta! vi var värkligen så glada och vi hade det så bra. Jag vet att oavsätt hur mycket jag försöker så kommer det leendet aldrig att bli äkta. Jag kan låssas som att är bra men det är det inte. 

Jag vill inte att du kommer hit, Jag vill inte att du ska undra hur jag mår men framför allt jag vill inte visa mig svag. DU kommer inte få se mig ledsen. 

Bilderna jag ser på oss nu börjar blekna för mig. Snart minns jag inte varför vi var så glada. 

Jag ser glädjen i bilderna men sorgen finns i hjärtat och där kommer den växa sig större. Tillslut när jag inte minns glädjen kommer bilderna att blekna bort i glömskan. 

Är det inte tråkigt att något så fint ska glömas bort?

Ja varför gör du det så kompicerat egntligen? Vi pratar typ aldrig. Det är ytterst sällan vi pratar och oftast när vi väl gör det så är det du som skicker någon bild eller likande. När vi väl ses så låssas du som om att är okej. Efter några öl så kan du till och med erkänna att det du gör är fel. Men minns du det när du har nyktrat till? Inte precis. Det är sällan du minns vad du har sagt och du är i samma dåliga spår igen. 

Jag vill tro att när du ber om ursäkt så menar du det. Men du gör det ju inte det lättare för mig att tro när det är som bortblåst dagen efter. Du är alltså helt fantastiskt mor mig och hur snäll som hellst när klockan har paserat 00:00 och du har lite alokohål i kroppen. Man säger ju att när alkohålen går in så går vättet ur. Du är alltså inte dig själv med alkohål. DU kan för en gångs skull be om ursäkt. Något du aldrig kan göra när du är nykter. Vad vill du att jag ska tro om dig? För det ända jag ser just nu är en riktigt feg gävel som inte vågar stå upp för sig själv när han är nykter. Skulle vilja säga att sanningen kommer fram när du är onykter men desvärre är det alla lögner som kommer fram då. Du vill få mig att tro att du är förändrad och att allt kommer ända sig. Det är bara en sjukt dålig lögn.  

En lögn som jag alltid går på. Du ger mig falska förhoppningar om att allt blir bra. Men när morgonen kommer så försvinner den lilla dröm värld som vi bårda befann oss i. Du är borta och kvar är jag i ett gränsland där jag bara vill springa. Springa bort från mörkret som jagar mig. Bort från det som vill mig ont. Jag tvingas bort från gränslandet där allt var så bra. In i den värkliga världen där allt värkar har stått still. Jag får en minut på mig att sammla mig och förbereda mig för den våg av kännslor som kommer komma när jag tillsut inser att allt bara var en lögn. 

Den våg av kännslor som svämmar över mig i samma stund som jag slår upp ögonen är fruktansvärt outhärdligt. Man ska försöka uppträda precis som man gjorde innan man steg in i gränslnadet. Ingen i den värkliga världen vet vad som hände där i gränsladet. Inte äns han vet något. Du börjar tviva på att det värkligen har hänt. Du börjar tro att allt var ett påhitt av dig själv. Du går runt och önskar att det var så bra. Att ni hade pratat ut men ingen värkar veta något om gränslandet. Alla nekar den existnsen och du börjar tro att du är galen. Att det är ett påhitt av dina egan sinne. 

Du vill inte tro att gränslandet är ett påhitt men du får sanrt inse det. Allt som hände där var en dröm. Men både du och han vet att det som hände där värkligen hände. Men han är så rädd för att göra det ofentligt och därför är det bättre att du ser dum ut än att du hänger ut han som ett moster som är okännslig. 

Det är precis vad som händer. Den du trodde var din vän har precis övergett dig för att rädda sig själv.