I dag har jag flyttat lite av mina kläder. Jag ska ju flytta in hos Lars på Fredag. Och jag packade ner mina saker så för att slippa ha alla väskor i min lilla lägenhet så jag frågade om det var okej att jag ko och lämnade det. Det var okej men ärligt talat så kändes det konstig när jag var hos Lars. Han var inte lika glad som vanligt. Han sa inte så mycket. Jag fick känslan av att jag egentligen stöde han men han är för snäll för att säga det till mig. Jag var ganska förstörd när jag åkte hem. Det var liksom som att vi var så långt ifrån varandra men ändå var vi nära. Jag var tom när jag gick ut ur porten och jag sa inte så mycket när jag väl kom hem. Tankarna bara virvlade och jag kunde bara tänk att det var mitt fel. Jag tror att jag har varit för jobbig. Men jag vill inte det. Jag är bara jag och jag har altid varit den personen som är ganska social. Det tar oftast ett tag innan allt lägger sig. Men nu när jag fått en ny chans så vill jag inte förstöra det. Kan det vara så att kompisarna frös ut mig bara för att jag var för mycket? Då är det precis det jag kommer ändra på. Jag ska vara jag utan att folk stör sig på mig.

I dag var Lars och jag på Mall Of Scandinavia och fikade på Starbucks. Vi pratade om min väg tillbak efter min tur på Sjukhuset. Ryggen är på väg tillbaka men den blir aldrig riktigt bra. Och Lars har nu jobbat för mycket. Han är också utarbetad. Jag är lite glad för då har han tid att prata med mig. Men jag tycker synd om att ha inte mår så bra som han vill och han kan inte springa som han brukar göra.

I dag vågar jag berätta vad jag är mest rädd för inför flyten. Jag är rädd att jag tar för mycket plats. Och Lars är mest rädd för att jag kommer känna mig försummad och bortglömd. Han är rädd att jag inte kommer känna mig sedd av han. Det känns ganska bra att han är rädd för mig och mitt välbefinnande.  

Jo ni vet när man fryser och det går kalla kårar i ryggen och när man hackar tänder. Så känns det när en viss person ringer. Men det är just när hen ringer. Första gången jag kännde det så stod jag ute och frös lite. Därför tänkte jag inte på det då. Men nu när hen rigde var jag hemma i min lägehnet. Där ska man ju inte frysa. Men jag gjorde det ändå. Det var precis som att rösten sprack och man kände kylan i ryggen samtidgt som man börjar hacka tänderna. 

Det känns som att rösten brister. Det blir i blan dsvårt att hitta orden. 

Allt talar emot varrandra. Man fryser och hackar tänder men ändå blir man varm innombods. Hur går det ihop? 

Kan det vara för att båda är snälla och bryr sig om varrandras välmående? Vi kollar så att båda mår bra och om man inte gör det så lyssnar vi. Även om vi inte är nära vänner så vet hen mer om mig än vad mina närmaste vet. Och ni ska veta att det är sällan jag berättar allt för folk. Jag berättar inte om mitt förflutna för någon men ändå känndes det helt naturligt att berätta om det för hen. 

Hur kan man ha det förtroendet för en person man inte känner? Hen ringer när man som mest behöver det. Ger mig alltid pepp och säger det som man behöver höra just då. Hen värmer mitt inre men varför fastnar oden och varför hackar jag tänder?