Det är svårt att inse det va? Att just gå skilda vägar är inga problem. Man låter livet flytta på utan att bry sig om vad som händer runt dig. Ofta märkar man inget innan har gått för långt. Då det är riktigt svårt att vända och gå tillbaka. Men vad gör man när man är i början av den vägen? Om man inser det i tid kan man då undvika dom stora konsekvenserna? Eller man kanske inser att man börjar skiljas åt och låter det hända utan någon som hellst verdering i vad det egentligen betyder.  

Men om man då är personen som inser att man glider isär men den andra inte märkt det än. Det givna svaret är väll att man tar upp det. Liksom prata med varrandra om att dom kanske börjar glida isär. Men om den andra inte lysskar eller den andra kanse vill det. Vad gör man då? Vem är det som får acceptera det? Nej det låter dåligt. Men vem har störst chans? Kommer dom kunna hitta tillbaka till varandra eller kommer dom i slutändan gå skilda vägar? 

Kan det bli en kompromiss tror ni? Kan man ses minder men ändå hålla kontakten? Eller är det redan nu beddat för förlust?

Då har dagen som jag var rädd för kommit tillslut. Farmor är på sjukhus för att hon först haft högt socker. Men det visade sig att hon visst hade haft en hjärtinfakt så hon blev kvar ett tag till. Mormor hade också åkt in för att hon hade haft hög sänka och nu kanske dom tror att det kan vara cancer.
Jo men visst är det en bra dag. Båda två på en och samma dag.

Jag sitter just nu på tåget hem igen och vet inget om hur det går för dom. Mormor skulle få svar vid 13:00 och farmor skulle få mer info i kväll.

Och mitt i allt detta så vet jag inte vad jag ska känna. Det känns liksom inte på insidan. Visst är det förbannat synd och orättvis om det är så att mormor har cancer men blir liksom inget hugg i bröstet om jag får reda på det i kväll. Jag känner liksom inte att jag är så orolig att jag tänker på det hela tiden.

Men farmor är jag lite orolig för. Hon är gammal men låter ändå pigg när man pratar med henne.

Jag vill gärna att hon kommer hem snart så det liksom är lugnt med henne.

Visst har jag kännslor eftersom jag är lite orolig för dom båda men det som skrämmer mig är när jag fick reda på att en tjej i samma ålder som mig haft en hjärnblödning och tappat närminnet. Det känns så fruktansvärt sjukt att en person i min ålder har fått en hjärnblödning. Det är väll inget man får i min ålder. Eller?

Men varför i helvette känner jag inget för personen som blivit sjuk? Jag kan bara säga att det är synd men jag blir inte ledsen eller orolig för henne. För man borde bli det va? Det är väll klart att man blir ledsen och orolig för personer man känner när dom blir allvarligt sjuka. Men jag kan inte äns låta berörd av det. Jag kan bara låta dryg när jag säger det.

Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte känna medlidan i en sådan här viktig sak.