Senaste inläggen

Av Bara Jag - 12 januari 2018 21:42

Jo jag försökte träffa dig efter att jag hade flyttat. När jag fått distans till allt. Du ska bara veta hur svårt det var att höra av mig till dig. Men ännu svårare att inse att jag måte låta dig gå. Det låter som att du antingen är döende, att jag är olycklingt kär eller någt annat dåligt. Men så är inte fallet. Det är något så simpelt som att vi gled ifrån varrandra. Det har vi gjort under en lång tid men denna gången finns ingen andra chans. Vi gled ifrån varrandra under 11 månader. Det gick bra för även om vi hade ett avstånd så kunde vi ändå prata med varrandra. Men det som hände under dom 2 månaderna i slutet av året har gjort att vi är längre från varrandra än någonsin. 

Jag försökte dom sista två gångerna men du visade att du inte ville. Så när vi gick in i 2018 så försvann allt. Det finns inget kvar längre. Jag har tagit bort ditt nummer och klippt all kontakt. Jag tänker inte försöka en enda gång till. Om vi i framtiden kommer ses vet jag inte, det ända jag vet är att det då är din tur att kämpa. För jag är inte längre lika lätt att nå. 


"It Hurts To Let Go, But Sometimes It Hurts More To Hold On" 


Av Bara Jag - 31 januari 2017 13:42

Det är svårt att inse det va? Att just gå skilda vägar är inga problem. Man låter livet flytta på utan att bry sig om vad som händer runt dig. Ofta märkar man inget innan har gått för långt. Då det är riktigt svårt att vända och gå tillbaka. Men vad gör man när man är i början av den vägen? Om man inser det i tid kan man då undvika dom stora konsekvenserna? Eller man kanske inser att man börjar skiljas åt och låter det hända utan någon som hellst verdering i vad det egentligen betyder.  


Men om man då är personen som inser att man glider isär men den andra inte märkt det än. Det givna svaret är väll att man tar upp det. Liksom prata med varrandra om att dom kanske börjar glida isär. Men om den andra inte lysskar eller den andra kanse vill det. Vad gör man då? Vem är det som får acceptera det? Nej det låter dåligt. Men vem har störst chans? Kommer dom kunna hitta tillbaka till varandra eller kommer dom i slutändan gå skilda vägar? 

Kan det bli en kompromiss tror ni? Kan man ses minder men ändå hålla kontakten? Eller är det redan nu beddat för förlust?



Av Bara Jag - 6 januari 2017 15:00

Då har dagen som jag var rädd för kommit tillslut. Farmor är på sjukhus för att hon först haft högt socker. Men det visade sig att hon visst hade haft en hjärtinfakt så hon blev kvar ett tag till. Mormor hade också åkt in för att hon hade haft hög sänka och nu kanske dom tror att det kan vara cancer.
Jo men visst är det en bra dag. Båda två på en och samma dag.

Jag sitter just nu på tåget hem igen och vet inget om hur det går för dom. Mormor skulle få svar vid 13:00 och farmor skulle få mer info i kväll.

Och mitt i allt detta så vet jag inte vad jag ska känna. Det känns liksom inte på insidan. Visst är det förbannat synd och orättvis om det är så att mormor har cancer men blir liksom inget hugg i bröstet om jag får reda på det i kväll. Jag känner liksom inte att jag är så orolig att jag tänker på det hela tiden.

Men farmor är jag lite orolig för. Hon är gammal men låter ändå pigg när man pratar med henne.

Jag vill gärna att hon kommer hem snart så det liksom är lugnt med henne.


Visst har jag kännslor eftersom jag är lite orolig för dom båda men det som skrämmer mig är när jag fick reda på att en tjej i samma ålder som mig haft en hjärnblödning och tappat närminnet. Det känns så fruktansvärt sjukt att en person i min ålder har fått en hjärnblödning. Det är väll inget man får i min ålder. Eller?

Men varför i helvette känner jag inget för personen som blivit sjuk? Jag kan bara säga att det är synd men jag blir inte ledsen eller orolig för henne. För man borde bli det va? Det är väll klart att man blir ledsen och orolig för personer man känner när dom blir allvarligt sjuka. Men jag kan inte äns låta berörd av det. Jag kan bara låta dryg när jag säger det.


Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte känna medlidan i en sådan här viktig sak.  

Av Bara Jag - 11 december 2016 20:06

Jag kan i vissa fall jämföras med Tingelin. En liten älva som flyger runt och är gullig. Men även för att dom är så små och kan då bara folkusera på en kännsla i taget. Fast kännslrona kan jag handetra i största allmänhet men mitt problem är i stället att jag kan bara folusera på en specifik sak åt gången. Alltså mitt liv är precis osm dom allra flesta men men när det kommer till mina intressen så har jag svårt att göra för måmga saker åt gången. När jag har något intresse som verkligen intresserar mig så fokuserar jag 100% tills jag inte längre har lika mycket energi, sug eller tappat lusten. Förr älskade jag att skriva noveller. Det gör ajg fortfarande men nu är jag i en period där jag inte har någon fanatsi och inget sug för att skriva. Så därför ligger det på is tills jag fåt tillbaka fantasin. Nu är mitt folus på skridsor och konståkning. Jag tillbringar större delen av mina dagar på isen. Jag vill lära mig något kul som man kan göra på skriskor. Typ en snurr eller ett hopp. Därför har jag det som mål att jag ska göra det. Ocn när isen sen försvinner till våran så kommer jag säkret gå tillbaka till mina böcker.


Av Bara Jag - 12 oktober 2016 15:45

Min alldeles egna spegel har följt med mig under min tid här i Stocholm. Den har flyttat med mig till alla nya boende jag har haft och den har visat mig hur långt jag har kommit. Jag har haft den väl synligt och har alltid kunnat se mig själv i den. Jag har tillbringat många kvällar framför min spegel. Jag har verkligen tagit hand om den. och för varje steg framått har jag putsat på min spegel och den har i mellanåt varit helt spegelblank och välputtsad. 


För några veckor sen när jag kollade i spegeln så börja jag se fläckar på den och ju mer jag putsade desto fler fläckar framträdde genom den. Och eftersom jag är så rädd om den så sköter jag jom den exta väl när den blir smuttsig. 

Men för en tid sen när jag börjat se bakom fläckarna så har jag kunnat se mig själv igen. Och i all sin hast så kunde jag se bortom alla fläckar för spegeln är verkigen underbar. Det fick mig att fundera på var någonstans i livet jag är och då började jag se alla framsteg som jag har tagit. Och när livet rullade på och jag märkte att fläckaran börja försvinna mer så upptäckte jag något hjärtskärande. Spegen har börjat spricka i ena hörnet. Jag tror att någon har stött till den eller så har något ramlar på den. Det är ingen stor spricka och skulle man gå förbi den skulle man inte se det. Det syns bara när man tar en närmare titt. 


Men i går hände det som inte fick hända. I går när jag satt hemma efter dagens känslosamma berg och dalbana så satt jag och lyssna på musik. Och i samma stund som han satte sig i soffan bredvid mig och kollade på mig med en blick som vittnar om bårde gläde och sorg så känndes det som att tiden stod stilla. Det blev ett tomrum och trots att han kolalde på mig och pratade så kunde jag höra hur spegeln i hallen börja knarra. Så med ögonen fästa vid han och samtidigt ha min spegle i ögonvrån så kunnde jag se hur sprickan i hörnet bara växte. Och ju mer som han pratade ju större blev sprickan. På bara 4 sek så hade sprickan tagit sig hanvägs genom spegeln. Och när sprickan var så stor att jag visste att det skulle gå av så skrek jag inmobods. Jag såg hela min tid i Stockholm försvinna med spegeln.

Sen sa han det och då rasade spegeglaset ner.

Det var som tagen ur en gammal svartvit film i slow motion. Jag kunde följa spricka när den tagit sig igenom hela spegeln och sen se hur alla bitarna bara rasade ner till golvet. 

Det gick som en kall vind genom rummet och blåste bort alla kännslor och tankar. Och allt spegelglas som krossades mot golvet ringde i mina öron i flera minuter innan jag lyckades hittade fattningen och komma tillbaka. 


Har ni någon gång kännt att en kall vind blåser på er och sen känns det liksom som att man dras baklänges genom en lång svart koridor i super fart? Man slängs liksom bakåt. Ja det är film relterat men just den kännslan hade jag i kroppen. Och när jag hittade min fattning igen så lyckades jag stoppa det som drog mig bakåt och jag kom tillbaka till verkligen. 

Han satt fortfarande och pratade och jag hade tappat tråden så fort som speglen sprack. Men nu var jag tillbaka i verkligheten. Jag blinkade lite och kollade min snabbt runt i rummet och inser då att det inte har hänt något med speglen i hallen. Den var hel och det var då jag insåg att allt som hände var på insidan. Så det syns inte och alla ljud och allt jag såg finns i huvudet på mig.

Så den spegel som jag har putsat på under hela min vistelse här existerar inte för någon mer än mig. Men den är oavsett sönder. Den ligger i spillror på golvet och jag kan inte göra något åt det. Jag har försökt att städa upp men det är som att jag inte existerar. Jag kan bara se mig själv i alla skärvorna. Jag kan se olika händelser i skärvorna. Så det var i spegeln som jag sparade alla mina minnen. 


Jag vet att det kommer ta tid men det finns någon som en dag kommer att hjälpa mig att plocka upp skärvorna av det som finns kvar av min tid här. 

Men just nu finns mina minnen i skärvorna av en söndrig spegel. 

____________


Natten har varit ett helvette för var jag än tittar så ser jag bara röran av den krossade spegeln. Och i morse när jag åt frukost i min ensamhet så sneglade jag ut i hallen. Jag kan bara se mig själv sitta vid spegeln och gråta. Jag har visst gråtit hela natten och om det inte vore för att jag har möten i dag så skulle jag krypa ner i sängen igen och hoppas på att jag vaknar ur denna mardrömm. Jag har sovit yterst lite i natt och varje gång jag vaknat så har jag varit så glad för att det bara var en dröm tills verkligheten kommer ikapp och jag inser att jag är vaken och dett är något som verkligen händer just nu. Men jag tror att om jag hoppas tillräckligt mycket så kommer allt bli ogjort. Och jag kan äntligen vakna upp ur denna mardrömm. Men till det händer så kan jag inget anant än att sitta vid spillrona. 


Av Bara Jag - 3 oktober 2016 15:53

I det samhälle som vi lever i just nu så har allt fler börjat prata om sin psykiska ohälsa. Det är egentligen inget nytt att det finns många runt om kring oss i våran vardag som lever med psykisk ohälsa. Men det har länge annsets som något tabubelagt och folk vågade inte berätta att man hade en psykisk ohälsa. Därför är jag så glad att se att världen vågar öppna upp och prata om det. Så sent som i morse så kollad ejag på tv och då var dagens tema var just psykisk ohälsa. 


Jag kan bara prata av mina egna erfarenheter. Jag har själv haft en period av psykisk ohälsa och när jag mådde som väst så var det inte helt okej att pata om hur man egentligen mådde. Det var ingen osm egentligen ville elelr vågade höra sanningen. För frågade man någon hur dom mådde så räknade man med att få svaret "Jag mår bra" Och om man då sa "Nej det är inte så bra" då hade många en tendens att backa undan. För man vill undvika det jobbiga. Det finns väll längst bak i huvudet på alla att fly från det svåra. Och är man själv mitt i det så är det svårt att be om hjälp. Jag trodde att jag var helt ensam om detta och att ingen annan kunde förstå hur dåligt jag egentligen mådde. Jag visade tydliga tecken på att allt inte stod rätt till men ändå var det ingen som vågade fråga mig den där frågan hur det egenltigen var med mig. 


Det tog mig nästan ett år innan jag inte kunde hålla allt innom mig. För jag var fruktansvärt på att dölja att jag mådde dåligt. Men tillsut brast allt och jag orkade inte länge ljuga för mig själv. Allt i min värld rasade samman och jag kännde mig misslyckad för att jag inte kunde klara av att hålla tyst om det längre. Och all den smärta jag orsakade min mamma när hon hela tiden såg mig försvinna. Jag var inte mig själv utan försvann iväg någon annan stans. Sen att hon insåg hur dligt jag mådde och alla problem som jag skapde då. Hon gjorde allt för att finnas där för mig men allt hade redan hänt och vi kunde inte ändra på det. Jag trodde att jag var stakr och kunde klara det på egenhand men. 


Som tur var så gick det aldrig så långt att jag försökte ta livet av mig. men jag gjorde allt för att fly från verkligheten och hitta min egna fristad där jag kunde skrika och gråta hur mycket jag ville. Jag försökte byta skola och bryta alla rutiner för att få en andra chans och börja om från början i en ny stan där ingen kännde mig och där jag kunde bygga upp ett nytt liv och bli den persom jag jag trodde att alla andra ville att jag skulle vara. 


Men när allt tillsut kom till ytan var jag inte villigt att ta emot den hjälp jag blev erbjuden. Jag hade liksom bränt alla broar till tillit för någon. Eller jag grundade allt på en specifik händelse och det satte spåren att jag inte vågade prata med någon om hur jag mådde. Jag har under hela min högstadie och gymnasietid fått lära mig att be om hjälp är att vara svag. 

Det är aldrig fel att be om hjälp. Man är inte svag för att man vågar be om hjälp utan man är 10gånger starkare för att man har den insikten att be om hjälp. Men med tanke på min skade tillit så hade jag svårt att lita på någon såpass mycket att jag kunde berätta vad jag varit med om. 


Det är fortfarande så att jag har svårt att lita på folk. Så när jag träffar nya personer så låter jag dom få lära känna en del av mig. Och ju djupare våran vänskap blir ju mer öppnar jag mig för den. Förutom familjen finns det inte någon som känner mig till 100%. Det finns några få personer som är nära men ingen har lyckats. Jag väljer alltså ut vilka delar som folk i min omgivning kan få reda på. Det är som ett test. Jag tester dom genom att ge dom en del av mg och mitt liv. Klara dom sig igenom första fasen så öppnar jag mig mer, och ju mer jag inser att jag kan lita på dom ju mer får dom reda på. 


Jag kan säga att det tar tid att komma tillbaka till den verklighet som man en gång har. Och jag gjorde ett val ganska fort när jag var på väg tillbaka. Jag gjorde valet att bara omge mig av folk som ger mig energi och inte dom som tar. Håller du inte måttet för att vara min vän så kan du gå. Visst kan det verka egoistiskt eller i vissa fall elakt. Men jag gör det som är bäst för mig. Det låter som att jag kanske har vissa krav som folk måste klara av för att jag ska aceptera dom men det ända är att dom ska vara sig själva och ta mig för den jag är. Med allt som jag har med mig från mitt förflutna. 


Så från att jag tog studenten våren 2013 har jag börjar solla bort folk i mitt liv som jag inte har någon tillit till. Och i början av detta året gjorde jag också ett val att lämna det liv jag hade och börja om. Jag flyttade till en stad där ingen kännde mig och kan kunde börja om, hitta vänner som jag gillar och som accepterar mig. Och ingen av mina vänner här vet något om min bakgrund. Så varje nu person jag träffar här börjar med ett helt vitt blad. Jag är nu fri att börja vara den jag en gång ville vara men som ingen accepterade mig för.


Av Bara Jag - 1 oktober 2016 16:24

På bara 2 veckor har han gått från att hålla avstånd till att vara väldigt involverad i allt jag gör. Vi pratar mer än någonsin och han frågar mer än han någonsin gjort. Och han nöjer sig inte med dom korta svaren. Innan pratade vi mycke tom oss osm person men nu har det gått över till lite djupare saker så som funderingar, åsikter och verderingar. Eller djupare är det väll inte egentligen men jag har fått se en mer avslappnad person osm gärna pratar om kaffe, skildnaden på Espressohous och Starbucks, vad som skrämmer oss och hur lätt det är att dömma folk på grund av deras utseende. 


Vi kom väldigt snabbt fram till att vi kan prata om allt och vi har ganska lika verderingar och tankar i det mesta. 

Jag har nu på senaste tiden börjat tro att när vi någon gång i framtiden kommer gå skilda vägar så kommer jag ändå ha kvar han som en riktigt bra vän. En vän som jag kan prata med och som kan ge mig råd. 

Och jag vet också att vi kommer alltid förbli vänner, varken mer eller mindre. 


Av Bara Jag - 6 augusti 2016 20:22

Varför har vissa perosner en tendens att tränga in i enns tankar när man minst behöver det? Och varför kan man inte få ut den ur skallen hur mycket man än vill? Jag har just nu en person som jag inte kan släppa. Han finns där och påminner mig ständigt. Och jag blir ju egntligen glad av han men lika fort som tanken kommer så blir jag lite ledsen ockå då jag saknar personen. Men självklart är det också så att när jag träffar personen IRL så gör jag ändå inget åt mina tankar.


I bland kommer det upp små händelser som i stunden är roliga och lite gulliga men som sticker till i bröstet när man vaknar upp och inser att det var en dröm och att hjärnan bara spelar en ett spratt. 

Presentation


Vem är jag?

Jag är en tjej som oftast är pigg och glad.

Men denna bloggen är mest till för att jag vill skriva av mig och vill utrycka mina åsikter och känslor. Det kommer alltid vara från mitt perspektiv men i bland kan jag även ta det från andras

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards