Varför har vissa perosner en tendens att tränga in i enns tankar när man minst behöver det? Och varför kan man inte få ut den ur skallen hur mycket man än vill? Jag har just nu en person som jag inte kan släppa. Han finns där och påminner mig ständigt. Och jag blir ju egntligen glad av han men lika fort som tanken kommer så blir jag lite ledsen ockå då jag saknar personen. Men självklart är det också så att när jag träffar personen IRL så gör jag ändå inget åt mina tankar.

I bland kommer det upp små händelser som i stunden är roliga och lite gulliga men som sticker till i bröstet när man vaknar upp och inser att det var en dröm och att hjärnan bara spelar en ett spratt.