Min alldeles egna spegel har följt med mig under min tid här i Stocholm. Den har flyttat med mig till alla nya boende jag har haft och den har visat mig hur långt jag har kommit. Jag har haft den väl synligt och har alltid kunnat se mig själv i den. Jag har tillbringat många kvällar framför min spegel. Jag har verkligen tagit hand om den. och för varje steg framått har jag putsat på min spegel och den har i mellanåt varit helt spegelblank och välputtsad. 

För några veckor sen när jag kollade i spegeln så börja jag se fläckar på den och ju mer jag putsade desto fler fläckar framträdde genom den. Och eftersom jag är så rädd om den så sköter jag jom den exta väl när den blir smuttsig. 

Men för en tid sen när jag börjat se bakom fläckarna så har jag kunnat se mig själv igen. Och i all sin hast så kunde jag se bortom alla fläckar för spegeln är verkigen underbar. Det fick mig att fundera på var någonstans i livet jag är och då började jag se alla framsteg som jag har tagit. Och när livet rullade på och jag märkte att fläckaran börja försvinna mer så upptäckte jag något hjärtskärande. Spegen har börjat spricka i ena hörnet. Jag tror att någon har stött till den eller så har något ramlar på den. Det är ingen stor spricka och skulle man gå förbi den skulle man inte se det. Det syns bara när man tar en närmare titt. 

Men i går hände det som inte fick hända. I går när jag satt hemma efter dagens känslosamma berg och dalbana så satt jag och lyssna på musik. Och i samma stund som han satte sig i soffan bredvid mig och kollade på mig med en blick som vittnar om bårde gläde och sorg så känndes det som att tiden stod stilla. Det blev ett tomrum och trots att han kolalde på mig och pratade så kunde jag höra hur spegeln i hallen börja knarra. Så med ögonen fästa vid han och samtidigt ha min spegle i ögonvrån så kunnde jag se hur sprickan i hörnet bara växte. Och ju mer som han pratade ju större blev sprickan. På bara 4 sek så hade sprickan tagit sig hanvägs genom spegeln. Och när sprickan var så stor att jag visste att det skulle gå av så skrek jag inmobods. Jag såg hela min tid i Stockholm försvinna med spegeln.

Sen sa han det och då rasade spegeglaset ner.

Det var som tagen ur en gammal svartvit film i slow motion. Jag kunde följa spricka när den tagit sig igenom hela spegeln och sen se hur alla bitarna bara rasade ner till golvet. 

Det gick som en kall vind genom rummet och blåste bort alla kännslor och tankar. Och allt spegelglas som krossades mot golvet ringde i mina öron i flera minuter innan jag lyckades hittade fattningen och komma tillbaka. 

Har ni någon gång kännt att en kall vind blåser på er och sen känns det liksom som att man dras baklänges genom en lång svart koridor i super fart? Man slängs liksom bakåt. Ja det är film relterat men just den kännslan hade jag i kroppen. Och när jag hittade min fattning igen så lyckades jag stoppa det som drog mig bakåt och jag kom tillbaka till verkligen. 

Han satt fortfarande och pratade och jag hade tappat tråden så fort som speglen sprack. Men nu var jag tillbaka i verkligheten. Jag blinkade lite och kollade min snabbt runt i rummet och inser då att det inte har hänt något med speglen i hallen. Den var hel och det var då jag insåg att allt som hände var på insidan. Så det syns inte och alla ljud och allt jag såg finns i huvudet på mig.

Så den spegel som jag har putsat på under hela min vistelse här existerar inte för någon mer än mig. Men den är oavsett sönder. Den ligger i spillror på golvet och jag kan inte göra något åt det. Jag har försökt att städa upp men det är som att jag inte existerar. Jag kan bara se mig själv i alla skärvorna. Jag kan se olika händelser i skärvorna. Så det var i spegeln som jag sparade alla mina minnen. 

Jag vet att det kommer ta tid men det finns någon som en dag kommer att hjälpa mig att plocka upp skärvorna av det som finns kvar av min tid här. 

Men just nu finns mina minnen i skärvorna av en söndrig spegel. 

____________

Natten har varit ett helvette för var jag än tittar så ser jag bara röran av den krossade spegeln. Och i morse när jag åt frukost i min ensamhet så sneglade jag ut i hallen. Jag kan bara se mig själv sitta vid spegeln och gråta. Jag har visst gråtit hela natten och om det inte vore för att jag har möten i dag så skulle jag krypa ner i sängen igen och hoppas på att jag vaknar ur denna mardrömm. Jag har sovit yterst lite i natt och varje gång jag vaknat så har jag varit så glad för att det bara var en dröm tills verkligheten kommer ikapp och jag inser att jag är vaken och dett är något som verkligen händer just nu. Men jag tror att om jag hoppas tillräckligt mycket så kommer allt bli ogjort. Och jag kan äntligen vakna upp ur denna mardrömm. Men till det händer så kan jag inget anant än att sitta vid spillrona. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo jag försökte träffa dig efter att jag hade flyttat. När jag fått distans till allt. Du ska bara veta hur svårt det var att höra av mig till dig. Men ännu svårare att inse att jag måte låta dig gå. Det låter som att du antingen är döende, att jag ä...

Det är svårt att inse det va? Att just gå skilda vägar är inga problem. Man låter livet flytta på utan att bry sig om vad som händer runt dig. Ofta märkar man inget innan har gått för långt. Då det är riktigt svårt att vända och gå tillbaka. Men vad ...

Då har dagen som jag var rädd för kommit tillslut. Farmor är på sjukhus för att hon först haft högt socker. Men det visade sig att hon visst hade haft en hjärtinfakt så hon blev kvar ett tag till. Mormor hade också åkt in för att hon hade haft hög sä...

Jag kan i vissa fall jämföras med Tingelin. En liten älva som flyger runt och är gullig. Men även för att dom är så små och kan då bara folkusera på en kännsla i taget. Fast kännslrona kan jag handetra i största allmänhet men mitt problem är i ställe...

I det samhälle som vi lever i just nu så har allt fler börjat prata om sin psykiska ohälsa. Det är egentligen inget nytt att det finns många runt om kring oss i våran vardag som lever med psykisk ohälsa. Men det har länge annsets som något tabubelagt...