I det samhälle som vi lever i just nu så har allt fler börjat prata om sin psykiska ohälsa. Det är egentligen inget nytt att det finns många runt om kring oss i våran vardag som lever med psykisk ohälsa. Men det har länge annsets som något tabubelagt och folk vågade inte berätta att man hade en psykisk ohälsa. Därför är jag så glad att se att världen vågar öppna upp och prata om det. Så sent som i morse så kollad ejag på tv och då var dagens tema var just psykisk ohälsa. 

Jag kan bara prata av mina egna erfarenheter. Jag har själv haft en period av psykisk ohälsa och när jag mådde som väst så var det inte helt okej att pata om hur man egentligen mådde. Det var ingen osm egentligen ville elelr vågade höra sanningen. För frågade man någon hur dom mådde så räknade man med att få svaret "Jag mår bra" Och om man då sa "Nej det är inte så bra" då hade många en tendens att backa undan. För man vill undvika det jobbiga. Det finns väll längst bak i huvudet på alla att fly från det svåra. Och är man själv mitt i det så är det svårt att be om hjälp. Jag trodde att jag var helt ensam om detta och att ingen annan kunde förstå hur dåligt jag egentligen mådde. Jag visade tydliga tecken på att allt inte stod rätt till men ändå var det ingen som vågade fråga mig den där frågan hur det egenltigen var med mig. 

Det tog mig nästan ett år innan jag inte kunde hålla allt innom mig. För jag var fruktansvärt på att dölja att jag mådde dåligt. Men tillsut brast allt och jag orkade inte länge ljuga för mig själv. Allt i min värld rasade samman och jag kännde mig misslyckad för att jag inte kunde klara av att hålla tyst om det längre. Och all den smärta jag orsakade min mamma när hon hela tiden såg mig försvinna. Jag var inte mig själv utan försvann iväg någon annan stans. Sen att hon insåg hur dligt jag mådde och alla problem som jag skapde då. Hon gjorde allt för att finnas där för mig men allt hade redan hänt och vi kunde inte ändra på det. Jag trodde att jag var stakr och kunde klara det på egenhand men. 

Som tur var så gick det aldrig så långt att jag försökte ta livet av mig. men jag gjorde allt för att fly från verkligheten och hitta min egna fristad där jag kunde skrika och gråta hur mycket jag ville. Jag försökte byta skola och bryta alla rutiner för att få en andra chans och börja om från början i en ny stan där ingen kännde mig och där jag kunde bygga upp ett nytt liv och bli den persom jag jag trodde att alla andra ville att jag skulle vara. 

Men när allt tillsut kom till ytan var jag inte villigt att ta emot den hjälp jag blev erbjuden. Jag hade liksom bränt alla broar till tillit för någon. Eller jag grundade allt på en specifik händelse och det satte spåren att jag inte vågade prata med någon om hur jag mådde. Jag har under hela min högstadie och gymnasietid fått lära mig att be om hjälp är att vara svag. 

Det är aldrig fel att be om hjälp. Man är inte svag för att man vågar be om hjälp utan man är 10gånger starkare för att man har den insikten att be om hjälp. Men med tanke på min skade tillit så hade jag svårt att lita på någon såpass mycket att jag kunde berätta vad jag varit med om. 

Det är fortfarande så att jag har svårt att lita på folk. Så när jag träffar nya personer så låter jag dom få lära känna en del av mig. Och ju djupare våran vänskap blir ju mer öppnar jag mig för den. Förutom familjen finns det inte någon som känner mig till 100%. Det finns några få personer som är nära men ingen har lyckats. Jag väljer alltså ut vilka delar som folk i min omgivning kan få reda på. Det är som ett test. Jag tester dom genom att ge dom en del av mg och mitt liv. Klara dom sig igenom första fasen så öppnar jag mig mer, och ju mer jag inser att jag kan lita på dom ju mer får dom reda på. 

Jag kan säga att det tar tid att komma tillbaka till den verklighet som man en gång har. Och jag gjorde ett val ganska fort när jag var på väg tillbaka. Jag gjorde valet att bara omge mig av folk som ger mig energi och inte dom som tar. Håller du inte måttet för att vara min vän så kan du gå. Visst kan det verka egoistiskt eller i vissa fall elakt. Men jag gör det som är bäst för mig. Det låter som att jag kanske har vissa krav som folk måste klara av för att jag ska aceptera dom men det ända är att dom ska vara sig själva och ta mig för den jag är. Med allt som jag har med mig från mitt förflutna. 

Så från att jag tog studenten våren 2013 har jag börjar solla bort folk i mitt liv som jag inte har någon tillit till. Och i början av detta året gjorde jag också ett val att lämna det liv jag hade och börja om. Jag flyttade till en stad där ingen kännde mig och kan kunde börja om, hitta vänner som jag gillar och som accepterar mig. Och ingen av mina vänner här vet något om min bakgrund. Så varje nu person jag träffar här börjar med ett helt vitt blad. Jag är nu fri att börja vara den jag en gång ville vara men som ingen accepterade mig för.