I dag var Lars och jag på Mall Of Scandinavia och fikade på Starbucks. Vi pratade om min väg tillbak efter min tur på Sjukhuset. Ryggen är på väg tillbaka men den blir aldrig riktigt bra. Och Lars har nu jobbat för mycket. Han är också utarbetad. Jag är lite glad för då har han tid att prata med mig. Men jag tycker synd om att ha inte mår så bra som han vill och han kan inte springa som han brukar göra.

I dag vågar jag berätta vad jag är mest rädd för inför flyten. Jag är rädd att jag tar för mycket plats. Och Lars är mest rädd för att jag kommer känna mig försummad och bortglömd. Han är rädd att jag inte kommer känna mig sedd av han. Det känns ganska bra att han är rädd för mig och mitt välbefinnande.