Förlåt för att jag trodde att de du sa var sant. Jag hade fel. Det du säger är aldrig sant. Inte längre, det har jag fått lära mig den hårda vägen. På den vägen när man gång på gång litar på dig och gång på gång blir sårad, arg och förkrossad. Det finns många sakr som man inte vill öppleva. Döden är en av dom sakerna men en sak som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva uppleva är den kännslan av att de upp. Nej jag ger inte upp min existens utan kännslan av att ge upp något man värklign vill och kämpar för. Jag vill inte ge upp!!! Det ligger inte i min natur att ge upp. En av många visdoms ord som jag bär med mig är "inget är omöjligt! Bara lite svårare" Men jag har ni fått inse att det finn en sak som jag måste erkänna har besegrat mig. Det är dessvärre du! Du har lyckats med något som ingen annan har lyckats med. Det har varit några som har varit på gränsen till att jag ska ge upp men då har jag alltid bestämt mig för att ingen besegrar mig. Ingen förutom du. Du är unik på det settet. Men ta det absolut inte som en komplimang från mig sida. Ta det hälre som kretik. För vem vill ha förmågar att bryta ner folk sten för sten? Ingen vill väll egntligen kunna förstöra så mycket som du faktiskt gör. Varje ord och varje sak du gör är i mina ögon något riktigt dåligt. Minst ord som jag säger till dig kan du vända till något dåligt och varje ska jag gör kan du göra till något fult. 

Jag vill inte dig något illa så varför gör du såhär? Vad har jag gjort för att förtjäna denna onska av dig?

Jag är bara mig själv har alltid varit mig själv. Det ända är att jag en enda gång satte ner foten och sa ifrån. Något som jag antgligen inte skulle gjort för några år sedan. Men just den dagen gjorde jag det. Det var början på ett helvette som jag ville ta mig igenom. På sett och vis har jag tagit mig igenom det men desvärre inte mer än precis. Denna strid eller kamp. Skit samma vad ni vill kalla det. Den har medfött många uppofringar från min sida. På vägen tappade jag bort mig själv och min aldra bästa vän. Du fanns alltid där för mig och jag gjorde allt för att du skulle må bra. Jag skulle vilja säga att jag kan ta en kula för dig men desvärre är det nog jag som skjuter denna gången. Nej jag vill inte mörda dig! Du får absolut inte tro det men ärligt talat varför skulle jag hjällpa dig? Varför skall jag ge guld och gröna skogar till någon som bara ger mig skit? Är det så änkelt att du bara inte klarar av att någon för en gångs skulle satte ner foten? Du vill inte ens göra ett försök i att förstå mig. Ingen mer än Okej får man av dig. Säger jag att det var du som gjorde så att allt blev fel så skulle du säga Okej. Ingen reaktion alls. Jag förstår inte hur du kan vara så kall. Finns det inget i din kropp som säger till dig att något är fel? Måste det hända något allvarligt med mig för att du ens kan tänka tanken att det är något fel? Men vill du veta en ska? Om det skulle vara så att det händer mig något är du nog den sista personen som jag ringer till. Du skulle inte märka om jag var borta ett tag. Om du inte änsk kan tänka en enda tanke på mig nu så varför skulle du kunna det då? Du är så inne i allt annat du ska hinna med. 

Du har andra bättre vänner en mig. Jag är ju bara tjejen som sa ifrån. Hon är det ingen ide att lägga energi på. Eller vad säger du? 

Vet du en sak? När jag sitter här och skriver detta så kom jag och tänka på ett inlägg som jag skrev för snart ett år sen. DEt handlade om ett Adjö. Jag var så förkrossad för att du inte skulle finnas där för mig mer under ett långt tag. Jag fick då höra att det inte var ett adjö för evigt. Vi skulle ju snart ses igen. Men vet du vad? Det har aldrig blivit något riktigt hej sen dess. Och desvärre kommer det nog inte på länga vägar att bli ett hej heller. 

Du säger gämt att du jobbar så mycket och att alla vill att du ska göra något med dom. Du vill göra något med dom men du orkar inte. Ändå så hinner du med att åka på bilträffar. bara från klippor och ja till och med gå ut på krogen med alla dina vänner. Men av någon anledning så hinner du inte äns skriva ett hej till mig.

Du har redan glömt mig ellerhur? Säg som det är! jag finns inte längre i ditt liv. Det vi sa den kvällen innan jag skulle åka var värkligen Adjö för allid. Du har gått vidare i ditt liv utan mig. Ingen lapp eller förklaring på varför du stack. DU vara tog allt och gick. Kvar blev jag med allt mitt. Tom blev jag och du bryr dig inte. Du har säkert hittat en ny tjej som du kan prata med. Ingen som är som mig. Du vill inte ha någon eller något som påminner om mig. 

Hur kan det vara så lätt för dig att glöma och gå vidare? Hu rkan du leva som om inget har hänt. Du bryr dig inte om att när du gick så lämnade du ett kaos efter dig. Sen när du känner för det så kommer du tillbaka bara för några timmar och ber om ursäkt och tror att allt är bra. 

Jag är inget i ditt liv lägre bara en svagt minne som med tiden bleknar bort och glöms. Har man tur så kanske du hittar det där fotot på oss på den där restaurangen och vill försöka minnas hur det var just du. Det är som med bilderna på en själv när man var liten. Man tar fram dom i bland och bara kolla rpå dom och försöker minnas hur det var den där sommaren för så länge sedan. Då när du satt i det höga gräset med en filt och lekta att du var ett lejon i savannen. Då när man var liten och inte hade några problem alls. Det fanns inget som hetta killar eller riktig vänskap. 

När du sedan kommer tillbaka till värkligheten så är allt s mycket gråare och man inser vad man har missat. Men jag finns inte där då. Du måste inse att man måste våra en relation. Även en vänskaplig. Jag är den där blomman som i ett helt år fick blomma i ditt fönster. Du tog hand om mig så väl men en dag så tröttnar du och jag dör bort och du ställer undan mig. Men sedan som i ett mirakel så kommer jag tillbaka men det är inte samma som förra gången det är ju en helt ny blomma. 

Jag vill så gärna säga att jag är kvar när du inser vad som har hänt men jag kan inte säga det. Det finns inget som gör att jag vill stanna. Du valde att glömma mig. Du gick din väg och jag valde då att gå åt andra hållet. Lång från dig och långt från platsen där allt gjorde så ont. Jag har många gånger stannat och kollat bak bara för att se om du är efter mig. Men det ända jag ser bakom mig är den långa väg jag har gått och dom bilder vi hade tillsammans. 

Jag har sparat två bilder. En bild på oss och en bild på bara dig. Den ena bilden får mig att sakna det jag har lämnat men även gråta av det jag minns. Det var en fin tid och sanningen är att du var så glad på bilderna. Jag vet inte hur det är nu. Men jag kan säga en sak om den andra bilden. DEn bilden på oss. Just där och just då så mådde jag riktigt bra. Det syns för vi är värkligen fina ihop. Då log vi och hade det så bra osm man baka kan ha. Men just nu vet jag att det bara var en dröm. Ingen kan på allvar ha det så bra osm vi hade det då. Kolla rjag på bilden nu så vill jag bara gråta. Gråta för att jag saknar dig men även gråta för att jag vet så väl att det aldrig blir så igen. Aldrig mer!!!! 

Den senaste bliden är från December 2013, Det var kallt och snrt nyår. Vi gjorde allt tillsammans. Åkte skriskor gick långa promenader ute i kylan och mörkret. Vi hade våran egna lilla plats dör vi alltid möttes. Jag har bara paserat den platsen 2 gången sen sist vi var där. Jag undviker att kolla på den. Vill inte minnas. 

Men tillbaka till fotot. Fotot på oss var äkta! vi var värkligen så glada och vi hade det så bra. Jag vet att oavsätt hur mycket jag försöker så kommer det leendet aldrig att bli äkta. Jag kan låssas som att är bra men det är det inte. 

Jag vill inte att du kommer hit, Jag vill inte att du ska undra hur jag mår men framför allt jag vill inte visa mig svag. DU kommer inte få se mig ledsen. 

Bilderna jag ser på oss nu börjar blekna för mig. Snart minns jag inte varför vi var så glada. 

Jag ser glädjen i bilderna men sorgen finns i hjärtat och där kommer den växa sig större. Tillslut när jag inte minns glädjen kommer bilderna att blekna bort i glömskan. 

Är det inte tråkigt att något så fint ska glömas bort?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo jag försökte träffa dig efter att jag hade flyttat. När jag fått distans till allt. Du ska bara veta hur svårt det var att höra av mig till dig. Men ännu svårare att inse att jag måte låta dig gå. Det låter som att du antingen är döende, att jag ä...

Det är svårt att inse det va? Att just gå skilda vägar är inga problem. Man låter livet flytta på utan att bry sig om vad som händer runt dig. Ofta märkar man inget innan har gått för långt. Då det är riktigt svårt att vända och gå tillbaka. Men vad ...

Då har dagen som jag var rädd för kommit tillslut. Farmor är på sjukhus för att hon först haft högt socker. Men det visade sig att hon visst hade haft en hjärtinfakt så hon blev kvar ett tag till. Mormor hade också åkt in för att hon hade haft hög sä...

Jag kan i vissa fall jämföras med Tingelin. En liten älva som flyger runt och är gullig. Men även för att dom är så små och kan då bara folkusera på en kännsla i taget. Fast kännslrona kan jag handetra i största allmänhet men mitt problem är i ställe...

Min alldeles egna spegel har följt med mig under min tid här i Stocholm. Den har flyttat med mig till alla nya boende jag har haft och den har visat mig hur långt jag har kommit. Jag har haft den väl synligt och har alltid kunnat se mig själv i den. ...