Det är inte samma kille som jag pratade med för 1 månad sen. Han var pigg och glad och skrattade mycket. Han hade även ett djup i sina ögon. Det djuper finns inte längre där, han kollar inte på mig så som han gjorde förr och han ser så bekymrad ut. Han har sagt att han tänker på ett eventuellt nytt jobb. Men han vet inte så mycket utan ska få mer information längre fram. Samma sak är det visst med hann nuvarande jobb. Dom ska göra några ganska stora förändringar men vad elelr hur det ska gå vet han inte. Så det är nog mycket som rör sig i den killes huvud just nu. Jag vill egentligen bara skrika på han men det hjälper inte. Jag vill också prata om det men jag vill inte pressa han och det känns inte som att han är redo att prata om det än. Men det hänger i luften, det finns liksom som en hinna över allt och att vi är i två olika unversum. Jag vill prata med han men när han kommer hem känns det aldrig som ett bra läge och han går lika fort som han kom. 

Men när han väl sitter ner i soffan bredvid mig så känns han inte närvarande. Han är djupt försjunken i tankar och stänger ute mig. Vi som lovade att vara öppna och berätta allt för varrandra. Men det känns som att han tar avstånd från mig lite. Kanske är hanns sätt att bearbeta det men då betyder det ju att han kommer försöka ta sig igenom det utan mig. 

Jag vet att han inte är själv för ahn har någon som han pratar med lika mycket osm jag gör med min mamma. Den personen är hanns klippa när det blåser osm värst. Inget fel i det men det är jobbigt att se han må så dåligt som han gör. Men jag kan inte annat än att bara sitta vid sidan av och kolla på. Jag har ingen makt att göra något innan han väljer att släppa in mig.