I dag fick jag ett sms från en "kompis" från gymnasietiden. Den lilla period som vi umgicks i skolan ahde vi det ganska bra men det vände fort att gå från bästa vänner till fiender. Hon var en av dom som pratade skit bakom min rygg. Hon fick alla andra att vända mig ryggen och hon var tillslut en av alla dom som ifrågasatte mina drömmar och visioner. Men hon har nu efter 4 år hört av sig och vill träffa mig. Mamma säger att det kan ju vara så att hon vill be om ursäkt för alla dessa åren. Jag hoppas väll att hon vill göra det men ärligt talat så vet jag inte om jag kan träffa henne. Jag är inte stark nog att trägga henne eller någon ananr från min gymnasie tid. Det är ett avslutat kapittel i mitt liv och om jag skulle gå med på att träffa henne så känns det som att jag måste bevisa att jag är bättre och att jag har blivit något. Jag vill bevisa att jag inte lät någon bryta ner mig. Men sanningen är ju att det är precis det jag lät dom göra. För jag lär alla trampa och slå på mig där jag låg. Jag var ensam och inge ville vara med mig. Men den lättnaden som infann sig hos mig i samma stund som jag gick ut från Falkhallen. I samma stund som jag släppte mikrofonen efter mitt tal så känndes lättnade över att jag nu slapp se dom i ögonen någon mer. Jag kunde gå min egna väg. Och det är seriöst iget som jag ångrar. Men jag ångrar att jag inte stod upp för mig själv. 

Så skulle jag kunna säga något till mitt 18 åriga jag så skulle det vara att jag skulle stå upp för mig själv och gå min egna väg redan då. Och att jag inte skulle gå med på att ta skit från någon. Sen skulle jag vilja säga att i framtidne då är jag lyckligare och strakare än någonsin. Det var ett ehlvette som jag gick igenom under 3 år men efter sommaren 2012 så började jag gå min egna väg utan att ha någon som fanns där vid mig sida. Jag gjorde den resan helt själv men nu är jag på god väg att vara där jag en gång drömde om. Jag kommer allti sikta mot stjärnorna. 

Så visst kommer jag någon gång i framtiden tacka alla för att dom behandlade mig som dom gjorde. Då blev jag ju den jag är i dag. Men jag skulle aldrig i livet vilja låta någon annan person gå igenom det jag gick igenom bara för att bli mentalt starkare och klara av att gå sin väg. Det är 10gånger bättre att göra den resan med folk som tror och älskkar dig än att göra resan helt själv i en värld där alla i stortsätt hatar dig. 

Varför måste dessa hjärnspöken återkomma till mig och skaka kom min värld lite mer? Jag mår bra dår ajg är nu. Jag har börjat om ett nytt liv i en ny stan och brutit kontakten med dom flesta där hemma. Vissa finns kvar men många av dom jag en gång umgicks med är som bortblåsta för mig. Många från min klass sa jag hejdå till redan vid studenten. Jag ville inte veta av någon från min klass mer. Det undantag för typ 3 personer. Men ärligt talat det tog inte lång tidi innan jag insåg att dom inte helelr hade brytt sig. Varför är alla så förbanant fega och inte vågar sätta ner foten? Alla i min klass såg vad som hände men alla vände bort blicken och bundade för dom ville inte bli inblandade. Den kännslan när exakt alla vänder dig ryggen är förbanant frustrerande. du vet inte vad du ska ta vägen och ingen säger något. 

Ärligt talat 3 år senare är det fortfarande ingen som vill kännas vid mig. Mina "klasskompisar" försöker fixa ihop oss men ingen bryr sig om att jag inte verkar vara involverad.

Det är precis som om jag inte existerade dom där 3 åren i skolan. Men jag vill inte heller kännas vid det. Jag vill bara glömma hela min gymnasie tid. Det var fan den dystraste tiden i mitt liv. Visst hade jag det underbart i bildsalen där jag kunde fly från allt och bara jobba för mig själv. Det är en del som jag inte vill glömma men allt jobbigt som hände väger tyngre och gör att jag vill glömma. Allt det tråkiga fläckar ner mina fina minnen. 

Saken är den att jag liksom har gått igenom detta flera gånger men fattar fortfarande inte vad det var jag gjorde och varför inge aggerade. 

Jag har kommit en bra bit på vägen i min prosess men när ja vågar känna att jag kan läma det bakom mig så kommer alla dessa tankar tillbaka. Dom sköljer över mig som en synda flod och dränker mig i tankar och tårar. Jag gråter konstant när jag tänker på det. Och folk säge ratt tiden läker alla sår. Det är fan bullshit. Tiden kaninte läka ALLA sår. Visst dom kan läka många men dom kan inte läka dom som är djupt rotade i sitt inre. Där handlar det mer om att acceptera det och försöka vända det till något bra. Jag har vänt det till något bra. Men bara ytligt, nu måste jag ner på djuper och hitta roten till alla tankar. 

Jag har börjat om och lämnat alla dåliga personer som bara tar energi från mig. Jag har valt vänner som ger mig enegi och inte tar den. Men för att komma till saken. Jag har lärt mig till viss del att skjuta bort dom negativa tanakrna om min skolgång. Det går hyfsat bra men jag kommer till en pungt då allt bara brister och jag inte orkar att kömpa emot. Då kommer allt, tankarna om vad man gjode för fel, varfö ingen aggerade och tårana. Dom rinner som syndafloder och man känner hur huden blir allt torrade och ögonen blir allt rödare. Jag bara gråter och det kan jag göra i timmar. Sen är min kväll förstöd. 

Tänk om han sticker. Jag vet ju att han kommer tillbaka men det kanske dröjer ett bra tag. Hörde när han pratade om att han behöver semester i ca 3 veckor så att han kan vila upp sig. Han sover ganska mycket men är ändo aldrig utvilad. Och nu börjar han tappa bort saker och glömmer möten och tider.  

Han verkar må dåligt men han vill inte prata om det även om jag önskade att han sa något om hur han egentligen mår och vad han tänker på. Jag vill att han är öppen och berättar hur han tänker eller vad det är som får han att grubba så mycket. Han behöver inte berätta allt men bara säga vad det är som tynger han. Vill han byta jobb, få se något nytt, ta en paus och åka på semaster. Säg bara det, du behöver inte gå djupare än så. Men då vet jag att det är jobbet osm du oroar dig för. För som det är just nu så är du ganska uppröd när du pratar i telefon och sen så stänger du in kännslorna när du väl lägger på luren. 

Det ända jag vill är att du pratar med mig. För ärligt talat jag börjar bl lite orolig för dig. Det är inte bra att vara i gång så som du är nu. I bland vill jag bara banka dig medvetslös så att du inser att du verkligen måste vila.

Det är inte samma kille som jag pratade med för 1 månad sen. Han var pigg och glad och skrattade mycket. Han hade även ett djup i sina ögon. Det djuper finns inte längre där, han kollar inte på mig så som han gjorde förr och han ser så bekymrad ut. Han har sagt att han tänker på ett eventuellt nytt jobb. Men han vet inte så mycket utan ska få mer information längre fram. Samma sak är det visst med hann nuvarande jobb. Dom ska göra några ganska stora förändringar men vad elelr hur det ska gå vet han inte. Så det är nog mycket som rör sig i den killes huvud just nu. Jag vill egentligen bara skrika på han men det hjälper inte. Jag vill också prata om det men jag vill inte pressa han och det känns inte som att han är redo att prata om det än. Men det hänger i luften, det finns liksom som en hinna över allt och att vi är i två olika unversum. Jag vill prata med han men när han kommer hem känns det aldrig som ett bra läge och han går lika fort som han kom. 

Men när han väl sitter ner i soffan bredvid mig så känns han inte närvarande. Han är djupt försjunken i tankar och stänger ute mig. Vi som lovade att vara öppna och berätta allt för varrandra. Men det känns som att han tar avstånd från mig lite. Kanske är hanns sätt att bearbeta det men då betyder det ju att han kommer försöka ta sig igenom det utan mig. 

Jag vet att han inte är själv för ahn har någon som han pratar med lika mycket osm jag gör med min mamma. Den personen är hanns klippa när det blåser osm värst. Inget fel i det men det är jobbigt att se han må så dåligt som han gör. Men jag kan inte annat än att bara sitta vid sidan av och kolla på. Jag har ingen makt att göra något innan han väljer att släppa in mig. 

I dag har jag bytat boende igen. Nu bor jag i en 2:a lite längre från stan. Men det är så mysigt här. 

Men det som jag egentligen vill skriva om här är vad osm hände mig ganska nyligen. Jag och killen jag bor hos hade precis ätit mat. Eller ja han åt mat och jag kollade på. Men jag drack vatten. Och när jag sen tänkte göra mig i ordning sgår jag och fyller på mitt glas med vatten för att jag skulle ta medecin. Jag ställer mitt glas med vatten på ändern av diskbänken för att jag inte orkade ta med mig det till badrumet där mina tabletter ligger. När jag sen kommer tillbaak så står min rumskompis dricker ur mitt glas. Han sa sen: "ja jag var lite osäker på om det var mitt glas eller ej" så jag får bara påminna han om att det inte var hanns vatten. Men det gick bra ändå och jag bytte bara vattnet.

I dag har jag flyttat lite av mina kläder. Jag ska ju flytta in hos Lars på Fredag. Och jag packade ner mina saker så för att slippa ha alla väskor i min lilla lägenhet så jag frågade om det var okej att jag ko och lämnade det. Det var okej men ärligt talat så kändes det konstig när jag var hos Lars. Han var inte lika glad som vanligt. Han sa inte så mycket. Jag fick känslan av att jag egentligen stöde han men han är för snäll för att säga det till mig. Jag var ganska förstörd när jag åkte hem. Det var liksom som att vi var så långt ifrån varandra men ändå var vi nära. Jag var tom när jag gick ut ur porten och jag sa inte så mycket när jag väl kom hem. Tankarna bara virvlade och jag kunde bara tänk att det var mitt fel. Jag tror att jag har varit för jobbig. Men jag vill inte det. Jag är bara jag och jag har altid varit den personen som är ganska social. Det tar oftast ett tag innan allt lägger sig. Men nu när jag fått en ny chans så vill jag inte förstöra det. Kan det vara så att kompisarna frös ut mig bara för att jag var för mycket? Då är det precis det jag kommer ändra på. Jag ska vara jag utan att folk stör sig på mig.

I dag var Lars och jag på Mall Of Scandinavia och fikade på Starbucks. Vi pratade om min väg tillbak efter min tur på Sjukhuset. Ryggen är på väg tillbaka men den blir aldrig riktigt bra. Och Lars har nu jobbat för mycket. Han är också utarbetad. Jag är lite glad för då har han tid att prata med mig. Men jag tycker synd om att ha inte mår så bra som han vill och han kan inte springa som han brukar göra.

I dag vågar jag berätta vad jag är mest rädd för inför flyten. Jag är rädd att jag tar för mycket plats. Och Lars är mest rädd för att jag kommer känna mig försummad och bortglömd. Han är rädd att jag inte kommer känna mig sedd av han. Det känns ganska bra att han är rädd för mig och mitt välbefinnande.