ja i dag regnar det i vår lilla stad. Det känns om om hela världen rättar sig efter hur man mår eller så kanske det är jag som rättar mig efter värdet. I går var jag på dåligt humör och då blåste det. I dag regnar det och då är man lite ledsen och ensam.

Näst intill alla ens så kallade vänner ignorerar en. Det känns väll skönt!!! En av dom vännerna som är kvar är sjuk, den andra fick man ett agro annfal på i morse så det är väll lite spänt där i mellan och den tredje är med en som jag har lite problem med. Jag önskar bara att denna dagen ska ta slut så att man kan komma hem och låsa in sig på sitt rum. Ta med sig lite och äta och sedan bara ligga och titta upp i taket.

Det är vid sådana här tillfällen man funderar på att flytta. Eftersom ingen bryr sig eller bara ignorerar en så kanske det blir bäst för alla. Ingen skulle nog bry sig särskilt mycket om jag flyttade. Jag vill bort och börja om på nytt. Alla har väll rätt till att må bra och omge sig av personer som gillar en? Eller har jag fel!!!! Varför tror vissa att jag är en leksak som man kan kasta bort när man är trött på den? Jag har faktiskt också känslor.

Jag ska nog kolla på andra skolor så att jag blir av med denna konstiga känslan. Jag kan ta mig igenom det, även om jag är beredd på det så känns det som att få en knytnävsslag i magen varje gång det händer.

Denna helgen har varit en riktig resa i sitt egna förflutna. Jag var tvungen att minnas det som hänt. Jag försökte få bort tankarna ur huvudet men det gick inte. Allt kom över mig när jag var hemma. Jag hade ändå sådan kontroll över mina känslor och tankar att jag inte börja gråta när vi satt och prata. Vi pratade i ca 4 timmar och kom fram till mycket och på något sätt kändes det som om jag kunde öppna mig för henne. Hon vet bara 1/20 av allt men det känns ändå som om förstår det. Jag fick reda på några saker om henne och hur hon kände när föräldrarna börja gräla. Det måste vara jobbigt att var mitt emellan ens föräldrar. Jag har ju inga skilda föräldrar men jag har ändå kommit emellan vissa personer. Det är inte lätt när många personer grälar om saker och så vill dom att man inte ska blanda in barnen i det men vissa gör det ändå. Det är inte det lättaste eftersom man måste avstå vissa personer för att det känns stelt och för att alla andra pratar om en, Man blir utfrågad av dom och dom vill att man ska vara öppen och berätta alla hemligheter och åsikter som dom andra inte vill säga. Jag är ingen som går och skvallrar om allt och andra. Men jag saknar alla folk som jag inte får träffa. Inte ens barnen vill prata med mig. Dom är ändå en del av mig. Jag har vuxit upp med dom och vi träffades ofta men nu när alla vuxna grälar har jag inte sätt dom sen min födelsedag förra året. Det är alltså snart ett år sen vi sågs. Inte ens på min födelsedag kunde dom vara sams. Det känns som om dom inte ens vill försöka vara sams för barnens skull. Det påverkar oss runt om kring också inte bara dom som är inblandade. Jag tror inte att dom är medvetna om alla konsekvenser som blir.

I dag har jag haft en tanke som snurrar i min skalle. Det är vad skulle hända om man fick cancer? Jag har vridit och vänt på det åt alla håll och kanter. Några få saker är väll bra med cancer, men det finns desto fler saker som är dåligt. Om man skulle få chansen att välja var man ska få cancer någonstans skulle jag nog ta njurarna eller lungorna. Inte för det sprider sig mindre i dom organen. Utan för att då har man något att kämpa för, alltså att kämpa för livet men sen är det också så att om man inte orkar kämpa kan man ju säga att det inte går att bota det och då är det okej att ge upp. Är det då okej att ge upp och sluta kämpa för sitt liv? Hur många skulle klandra dig? Skulle dom förstå dig om du ger upp den kampen? Och om du överlever och vinner kampen hur förändrad blir du av din sjukdom då? Hur mycket respekt får du av dina nära och kära? Om dom får ta ditt beslut om att kämpa eller ge upp. Skulle dom gå med på att du ger upp? kan dom ha det på sitt samverka att dom lät dig dö? Och skulle du kunna lämna alla i sorg? Och i ovisshet?   Kan dom någon gång förstå hur du kände eller tänkte under tiden då du var cancer sjuk? så många frågor och så lite svar. Vad har man för tankar när man precis  fått det där beskedet? 

Jo, jag har börjat märka att jag börja sakna ork allt oftare. Jag händer med mig egentligen? Min mamma konstaterade det i dag efter att jag somnat i soffat och att jag ser blek ut. Hon undra om jag är sjuk. Men jag vet inte själv. Det känn som om jag börjar bli mer avtrubbad från omvärlden.

Jag och en kompis var på biblioteket i går, vi läser psykologi och jag fördjupar mig i depression, själv skadligt beteende och stress. Frågan jag fick när vi skämtade om alla boktitlar var: Du skär väll inte dig?!!!! jag måste kolla dina armar. Vad fick hon för svar? Och var det svaret sant? Till en viss del. Men visst har jag haft tanken att göra det. Men jag vet vad resultatet blir om man gör det. Jag skulle vilja kunna göra något men vad kan man göra för att dämpa all oro och dåliga tankar?

Just i dag städade jag i en av mina lådor och vet ni vad man kan hitta i en låda som legat gömd under sängen i flera år. Jag hittar gamla brev som jag skrev till mig själv. När jag ha haft en stund av nostalgi hittade jag ett brev som låt långt ner i låda. På kuverts framsida står det: ”Hjälp vad ska jag göra!!!” På baksidan står det: ”Öppnas när tiden är inne, om några år när allt har lagt sig” Hur kan man då låta bli att läsa det brevet? Jag öppnade det och jag borde nog inte gjort det. Längst upp i hörnet står det 2008. Jag fick en chock efter att jag hade läst dom första 10 raderna. Jag mådde ju hur dåligt som helst. Jag som trodde att jag mindes allt från den tiden. Eller jag vill inte komma ihåg allt men ändå får jag inte bort tankarna och minnena från då.

Jag hade ju suttit på mitt golv i ca 2 timmar och läst alla mina söta små brev och sen kommer det där dåliga brevet. Nu kan jag ju inte bara sluta fundera på vad som kunde han hänt och vad jag kunde ha gjort. Gjorde jag rätt i slutändan? Kunde jag påverka resultatet? Nu ser jag ju allt svart på vitt vad jag kände och tänkte under den tiden. Jag trodde att jag var starkare och att jag hade mer kontroll men jag var nerbruten redan då. Jag var svag och kände som om det var jag mot hela världen.

Jag trodde att jag var starkare och stod stadigt på jorden men tänk så fel man kan ha.

Jag fattar inte varför jag har sådan där otur hela tiden. Jag känner att när jag ska prestera så blir allt bara skit och så blir jag osäker och väldigt orolig. Sen blir det bara jobbigt när alla ska komma och klappa mig på axeln och säga ”Det fixar sig” ”Du klarar den nästa gång” ”Känns det bra ändå” eller ”synd”. Jag känner att jag kanske bara borde gått min väg men man måste ändå vara lite professionell och kontrollera sina känslor. Jag skulle vilja ställa min och skrika rakt ut och sen bara falla ihop av utmattning men det kan man ju inte göra på en scenen. Därför håller jag alla mina känslor väldigt nära och inpakt. Och därför är jag väldigt sällan riktigt seriös när jag värkar glad. Det är bara en ursäkt för att ingen ska behöva fråga eller oroa sig. Ni som var där ni vet vad som hände och ni andra... Ledsen dom som vet eller kommer veta, ni är dom ända.

Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på eller göra. Men jag vet att jag aldrig kommer nå det. Så för tillfället vill jag nog helst leva i min bubbla, Där ingen kan ta sig in och där inget kan skada mig. Jag vill väldigt gärna vara den personen som fanns där för några år sen. Men hon finns inte mer. Hon är bara ett minne som för varje dag försvinner och alla kommer ha glömt henne innan hon blir 25.

Det finns många fördelar med att hon inte finns för det har hänt så mycket annat som är bra. Men jag saknar henne mer för varje dag som går. Jag vill få tillbaka henne men ändå ha dom erfarenheterna jag har i dag. Men jag vet att det inte går. Jag har försökt att glömma men det går inte, jag har försökt att kontrollera mina tankar men det går inte, jag har försökt att ignorera tankarna men det går inte. Än finns det saker man kan pröva men frågan är hur länge orkar man? Och hur långt kan det gå?

Den frågan ställde jag mig väldigt många gånger i dag. I dag och i går ville jag prata med 3 speciella personer men ingen av dom vill/ har tid eller lust att prata med mig. Varför vill ni inte prata med mig? Frågan jag oftast ställer är: Vad har jag nu gjort för fel? Men denna gången känns det inte som om jag kan ställa den fråga. Det känns som om detta året är ett sådant år då allt egentligen går väldigt dåligt. Vännerna försvinner sakta men säkert. Man pratar mindre och mindre, skiter snart i skolan och bara drömmer sig bort, bort från allt. Om jag skulle få chansen att flytta, byta skola eller flytta fram tiden skulle jag vara överlycklig. Jag vill bara till ett ställe när allt är som jobbigast. Det är staden som ligger mig varmt om hjärtat. Jag skulle göra näst intill vad som helst för att få flytta nu. Jag kan flytta i morgon, byta inriktning och allt.

Jag är ”rädd” för att vara glad.

Varför är jag det? Vet inte riktigt men det är nog för att varje gång jag tror att jag för en liten stund är glad så vänder det alltid till det sämre och blir 1000 gången värre än man räknat med. Men har man tur så är ”hålet” man rammat i inte så djupt eller brett så man kan ta sig upp fort. Men just nu har jag kommit i ett hål som inte är så djupt men det står någon där uppe som alltid puttar ner dig igen. Och ju oftare man ramlar ju djupare blir hålet. Så frågan man ställer sig är: Är det verkligen värt att försöka ta sig upp om man alltid trillar ner igen? Jag har bestämt mig för att stanna i mitt hål en stund. Kanske tills personen där uppe har gått. Hoppas den går snart, för jag orkar verkligen inte sitta här. Man är någonstans där allt är svart, man hör bara folk som skriker, gapar och slår. Inget glatt existerar i detta hålet. Om man lyckas få en bra tanke får man alltid något i huvudet som gör ont.

Det bästa är nog om man gräver en tunnel bort från allt och alla. Man kanske kan börja om någon annan stans där ingen vet vem du är. Då kanske man kan lämna allt dåligt bakom sig.

Hur gör man för att få bort tankarna som gör dig ledsen? Jag lyssnar på musik men efter en stund kom jag på att jag lyssnar på ganska dystra låtar. Men om jag ska vara seriös så kan jag faktiskt inte sätta på en bättre låt. Jag kan inte låssas som om jag är glad och att jag inte tänker på allt som hänt. Allt jag har varit med om har gjort stora avtryck i mig. Det är sår som ingen mer än jag kan se. Jag sitter i skolan och försöker drömma mig bort för att undvika att få några tårar som faller från kinden.

Denna låten är nog den närmsta jag kan komma på lyckofronten.

Va kvar på samma plats, men jag har kämpat och slitit
Jag vet att det blir bättre men det känns inte hittills
Jag fastnar I tankar och försöker ta mig loss
När jag tänker på dagen, någonting hände mellan oss
Men nu vet jag vart du står och jag behöver dig inte
Vi bröt av våran band och dom gick av på mitten
Jag har kastat våra bilder, jag har saknat och glömt
Att det var du och jag mot världen som kämpa till dötts
Du högg mig I ryggen, vad va det som hände?
Jag menar du och jag, vi skulle jämt va bästa vänner
Du har förändrats så mycket, jag vet knappt vem du är
Vart tog den personen vägen som alltid fanns där?
Jag tror du vet vem du är, behöver inte säga namnet
Du förlorade min tillit när du släppte min hand
Och jag vet mycket väl att jag en dag kommer le
Men när jag sitter här skriver rinner tårarna ner

När livet sviker är det bra att vara två
Men ena halvan av mig slutade förstå
Att när en vän försvinner finns det inte mycket kvar
Och jag glömmer dig mer för varje dag

Men jag blev lämnad här, som tack för hjälpen
Vi gick skilda vägar, greppade tag I andras händer
Jag försökte göra allt, men det va du som gjorde fel
Löften om att bry sig som inte längre finns mer
Va ärlig mot dig själv, va det såhär det skulle bli?
I så fall trodde jag fel om hela dig och ditt liv
Du var en ängel för mig så varför hände det här?
Ett misstag som förändra allt, hela min värld
Så klart jag vill va vänner, men du ser att det inte går
För varje gång jag ser dig river du upp gamla sår
Du har inte sagt förlåt, så jag kan inte ta emot det
Och all skit som jag fick ta, du är fan inte värd det
Vill du ha mig vid min sida får du börja med en sak
Ge tillbaka mitt liv, för det var det som du stal
Alla minnen stannar kvar och alla stunder som vi skrattat
Det var du och jag till döden, ville aldrig ha någon annan

När livet sviker är det bra att vara två
Men ena halvan av mig slutade förstå
Att när en vän försvinner finns det inte mycket kvar
Och jag glömmer dig mer för varje dag

När livet sviker är det bra att vara två
Men ena halvan av mig slutade förstå
Att när en vän försvinner finns det inte mycket kvar
Och jag glömmer dig mer för varje dag