Den frågan ställde jag mig väldigt många gånger i dag. I dag och i går ville jag prata med 3 speciella personer men ingen av dom vill/ har tid eller lust att prata med mig. Varför vill ni inte prata med mig? Frågan jag oftast ställer är: Vad har jag nu gjort för fel? Men denna gången känns det inte som om jag kan ställa den fråga. Det känns som om detta året är ett sådant år då allt egentligen går väldigt dåligt. Vännerna försvinner sakta men säkert. Man pratar mindre och mindre, skiter snart i skolan och bara drömmer sig bort, bort från allt. Om jag skulle få chansen att flytta, byta skola eller flytta fram tiden skulle jag vara överlycklig. Jag vill bara till ett ställe när allt är som jobbigast. Det är staden som ligger mig varmt om hjärtat. Jag skulle göra näst intill vad som helst för att få flytta nu. Jag kan flytta i morgon, byta inriktning och allt.

Jag är ”rädd” för att vara glad.

Varför är jag det? Vet inte riktigt men det är nog för att varje gång jag tror att jag för en liten stund är glad så vänder det alltid till det sämre och blir 1000 gången värre än man räknat med. Men har man tur så är ”hålet” man rammat i inte så djupt eller brett så man kan ta sig upp fort. Men just nu har jag kommit i ett hål som inte är så djupt men det står någon där uppe som alltid puttar ner dig igen. Och ju oftare man ramlar ju djupare blir hålet. Så frågan man ställer sig är: Är det verkligen värt att försöka ta sig upp om man alltid trillar ner igen? Jag har bestämt mig för att stanna i mitt hål en stund. Kanske tills personen där uppe har gått. Hoppas den går snart, för jag orkar verkligen inte sitta här. Man är någonstans där allt är svart, man hör bara folk som skriker, gapar och slår. Inget glatt existerar i detta hålet. Om man lyckas få en bra tanke får man alltid något i huvudet som gör ont.

Det bästa är nog om man gräver en tunnel bort från allt och alla. Man kanske kan börja om någon annan stans där ingen vet vem du är. Då kanske man kan lämna allt dåligt bakom sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo jag försökte träffa dig efter att jag hade flyttat. När jag fått distans till allt. Du ska bara veta hur svårt det var att höra av mig till dig. Men ännu svårare att inse att jag måte låta dig gå. Det låter som att du antingen är döende, att jag ä...

Det är svårt att inse det va? Att just gå skilda vägar är inga problem. Man låter livet flytta på utan att bry sig om vad som händer runt dig. Ofta märkar man inget innan har gått för långt. Då det är riktigt svårt att vända och gå tillbaka. Men vad ...

Då har dagen som jag var rädd för kommit tillslut. Farmor är på sjukhus för att hon först haft högt socker. Men det visade sig att hon visst hade haft en hjärtinfakt så hon blev kvar ett tag till. Mormor hade också åkt in för att hon hade haft hög sä...

Jag kan i vissa fall jämföras med Tingelin. En liten älva som flyger runt och är gullig. Men även för att dom är så små och kan då bara folkusera på en kännsla i taget. Fast kännslrona kan jag handetra i största allmänhet men mitt problem är i ställe...

Min alldeles egna spegel har följt med mig under min tid här i Stocholm. Den har flyttat med mig till alla nya boende jag har haft och den har visat mig hur långt jag har kommit. Jag har haft den väl synligt och har alltid kunnat se mig själv i den. ...