Jag fattar inte varför jag har sådan där otur hela tiden. Jag känner att när jag ska prestera så blir allt bara skit och så blir jag osäker och väldigt orolig. Sen blir det bara jobbigt när alla ska komma och klappa mig på axeln och säga ”Det fixar sig” ”Du klarar den nästa gång” ”Känns det bra ändå” eller ”synd”. Jag känner att jag kanske bara borde gått min väg men man måste ändå vara lite professionell och kontrollera sina känslor. Jag skulle vilja ställa min och skrika rakt ut och sen bara falla ihop av utmattning men det kan man ju inte göra på en scenen. Därför håller jag alla mina känslor väldigt nära och inpakt. Och därför är jag väldigt sällan riktigt seriös när jag värkar glad. Det är bara en ursäkt för att ingen ska behöva fråga eller oroa sig. Ni som var där ni vet vad som hände och ni andra... Ledsen dom som vet eller kommer veta, ni är dom ända.

Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på eller göra. Men jag vet att jag aldrig kommer nå det. Så för tillfället vill jag nog helst leva i min bubbla, Där ingen kan ta sig in och där inget kan skada mig. Jag vill väldigt gärna vara den personen som fanns där för några år sen. Men hon finns inte mer. Hon är bara ett minne som för varje dag försvinner och alla kommer ha glömt henne innan hon blir 25.

Det finns många fördelar med att hon inte finns för det har hänt så mycket annat som är bra. Men jag saknar henne mer för varje dag som går. Jag vill få tillbaka henne men ändå ha dom erfarenheterna jag har i dag. Men jag vet att det inte går. Jag har försökt att glömma men det går inte, jag har försökt att kontrollera mina tankar men det går inte, jag har försökt att ignorera tankarna men det går inte. Än finns det saker man kan pröva men frågan är hur länge orkar man? Och hur långt kan det gå?