Att säga adjö är något av det svåraste att göra. Även om det bara är för ett tag så är det så fruktansvärt svårt.

Jag sa hejdå till min kära vän. Han är som en bror för mig och han är en så stor del av mitt liv. Vi fikade och pratade så sjukt länge på det där cafét som vi var på. Jag fick reda på att han inte har varit på café på några år. Senast han var där så var det med en tjej som han hade träffat. Men som tur var så blev det inget mer än vänner. Han var inte ens på ett café med sitt förra eller förföra ex. Så det var ju lite kul att jag fick med han dit.

Hela kvällen var så rolig och vi satt i hanns kök och myste en del. Allt var kul och vi skämtade mycket, under hela den tiden försökte jag förtränga tanken att det snart tar slut. jag kommer inte få känna hanns doft, se in i hanns ögon eller känna av hanns värme på så länge. Men tillslut tog även denna trevliga stund slut. Jag skulle hem och jag visste att i samma stund som jag tog på mig jackan och kramade om han så skulle jag behöva dölja mina kännslor. Jag ville vara kvar i den där bubblan som vi var i för en vecka sen. Där under nyår när vi var på Skansen. Då vi kramade varande i timmar. Jag vill stanna tiden och bara leva i det förflutna.
Men så är det inte. Man kan inte stanna tiden och man kan definitivt inte leva i det förflutna.

Så då står man där. I hallen och håller på att knyta skorna. Man hör bara att han tar dina sker. Han tar först din bilnyckel. Sen tar han din jacka. Du ser jackan i ögonvrån och när han märker att du ser den tar han och hänger tillbaka den. Men han står fortfarande där med dina nycklar. När du sen reser dig upp och tar nyckeln så märker du att din halsduk är borta. Då du tillslut tar den bakom ryggen på han. Du måste krama han om du ska få tag i den. Då när du står där så vill du inte släppa. Och i samma stund inser du att ha inte vill det heller.

Man står där. man kramar varandra och du känner hur han borrar in sitt ansikte i ditt hår. Du känner lukten av hanns parfym. Ni pratar om hur sorgligt det är och du står där och små snyftar lite. Men tillslut kan du inte hålla tårarna tillbaka och dom kommer ner på din kind. Det blir bara värre och värre. Tillsist så kan du inget annat än gråta mot hanns tröja. Du känner att han kramar dig hårdare och ja, du känner hanns närhet. ni står där i nästan 15 min innan du har lugnat dig såpass att du kan köra hem.

Ja detta är så jobbigt att vara med om. Vet ni vad? jag var med om det i kväll. Det var så fruktansvärt att säga adjö. Jag flyttar och kommer inte se han på över 2 månader. Jag skulle nästan göra vad som helst för att han kunde flytta med mig. Men det går inte. Han är ett år yngre och går fortfarande i skolan. Jag kommer missa allt det där med balen och sånt. Eller ja, jag ska försöka komma på balen och studenten. Jag ska ta ledigt om det så behövs, för jag ska inte missa det alls.

Det som är jobbigast är nog att jag är hemma några dagar till innan jag flyttar och ja, jag kan ju råka stöta på han och det vill man inte. Jo man vill det men man vet att varje gång du gör det så kommer du gråta. det är bara 1 dag till som du kommer gråta. Det är den dag jag står på stationen och ska vinka av alla. Sen reser du helt själv till storstan och där börjar äventyret.

Det är precis som när man blir träffad av en kula i sidan. Du ramlar ihop. Man vågar inte andas då man inte vet var kula tog någon stans. Man har en dålig vana att andas mer om kulan har skadat några organ. Man andas liksom mer av ren reflex. Men hur länge kan man ligga där och bara känna efter hur illa det är? Och vad händer i ditt huvud i samma stund som du blir träffad? Reser du dig upp och försöker ta dig där ifrån eller ligger du där och bara väntar på att bli träffad igen? Brukar man tänka att "nu dör jag"? Faktum är ju att man blir så paralyserad av skottet att man inte vågar göra något. Det är sällan man vågar ställa sig upp och försöka ta sig bort.

Men tillbaka till sekunden du ligger där.
Du ligger där och försöker stoppa blödningen. Det ända du känner att dina fingrar försvinner i en flod av blod. Har den gått i genom dig? du vågar inte känna efter, du fokuserar på att försöka stoppa blödningen.

Du känner nästa skott komma i samma stund som du vågar kolla dig runt. "Pang" där kom det. Det träffade dig i axen. Nu kan du inte längre ha det där trycket mot din sida. Du känner hur du sakta släpper på trycket. Det börja snurra lite och allt blir allt med suddigare innan det tillslut blir helt svart. I samma stund hör du folk springa, du känner att någon rör vid dig. Sen kommer det där trycker tillbaka. Någon trycker på din skadade axel och sen minns du inte mer. Du vaknar lite dåsig upp en stund senare. Någon håller dig i handen. Du inser att du är i en ambulans. När du vågar öppna ögonen sitter han där. Din bästa vän. När du börjar krama hanns hand så börjar saker pipa runt dig och du släpper igen. Han lägger andra handen på din kind och viskar något i ditt öra. Det är något om att det kommer ordna sig. Du kollar på han nu när du har fått tillbaka skärpan. Du ser att han är riktigt blodig. Du försöker säga något men får inte fram något mer än något brummande ljud. Då vänder sig den andra personen som sitter där. Hon kollar och säger att vi snart är framme. Killen sitter och håller dig i handen hela tiden.

I samma stund så stannar bilen och du blir utdragen från ambulansen. Alla springer och det är folk som pratar runt dig om allt. Det sista du hör är att du ska in till operation med det samma. Du hör inte mer. Den där snurriga känslan är tillbaka och du svimmar igen.

Några timmar senare så vaknar du upp i en säng. Men du känner inte din vänster hand alls. Men han sitter där och håller din friska hand. Han tittar upp på dig i samma stund som apparaten börja låta lite. När han ser att du har vaknat trycker han på någon knapp och in kommer en sköterska. Hon kollar på dig och säger: Välkommen tillbaka.

Du får fram ett kraxande röst men frågar ändå vad som hänt. Han ser på dig och säger: Du har blivit skjuten i både sidan och axen. Då känner du att det sitter något på axen. Han pussar din hand och du ser att han har gråtit. Men du förstår inte riktigt varför han har gjort det. Jag menar du är inte släkt med han och han är inte din kille. ni är bara vänner. Visserligen gillar du han väldigt mycket men han värka inte gilla dig lika mycket.

Ett par dagar senare.....

Du känner dig mycket bättre men du har fortfarande ont. Du har kommit hem nu och ligger i din säng. Det har varit många som kommit och gått. Alla vill se hur du mår. Du är ganska klar i huvudet och kan prata men du minns inte så mycket va själva händelsen. och du vill nog inte veta något om det egentligen.

Han har inte varit där under det senaste dagarna och du vill inte riktigt fråga om han. Men efter några dagar kommer han tillbaka. Han ser väldigt trött ut men han har nog inte gråtit. Han frågar hur du mår nu. Ni pratar lite och han kramar om dig. Det gör ont i dig men vill inte riktigt säga något. Han är hos dig hela dagen. Han har krupit upp i din säng. Ni ligger där nu och bara håller varandra i handen. Han håller om dig så fint och han vågar inte trycka för mycket.

När du tillslut har legat i ev vecka vill du ut. Du vill komma till gräset. Så du får hjälp att ta dig ut. Det gör riktigt ont i sidan men du har bestämt dig. Du ska ut om du så måste bäras ut, så ska du ut. Han är verkligen gullig och gör allt för dig.

Nu ett år senare kan du se tillbaka på den tiden men ett minne om hur nära ni kom varandra. Om du kollar dig i spegeln ser du ärret på din vänster axel. Det är inte större än 3cm men det är ett ärr som du kommer ha kvar länge. Ärret i sidan är dessvärre större. Dom var tvungna att göra öppningen större för där hade det skadat något organ. Men nu mår du bra. Du är fortfarande lite öm i sidan men har återgått till det normala.

Några år senare får du reda på vem det var som sköt dig. Det var då du fick förklarat för dig varför han var där vid dig sida hela tiden. Han brydde sig verkligen om dig, så länge du inte orkade göra något. Men när du väl kom på fötter igen så försvann han sakta men säkert. han kom inte till dig på flera månader.

Han mådde dåligt och han ville verkligen inte prata om det.

Det var ett misstag att du blev sköten. Du som bara skulle hjälpa han. Han höll ju på att ta självmord och du skulle ta ifrån han pistolen.

Du vet inte vad du ska säga. Du kan inte vara arg på han. Oavsett var han har gjort så kan du aldrig vara arg.