Denna helgen har varit en riktig resa i sitt egna förflutna. Jag var tvungen att minnas det som hänt. Jag försökte få bort tankarna ur huvudet men det gick inte. Allt kom över mig när jag var hemma. Jag hade ändå sådan kontroll över mina känslor och tankar att jag inte börja gråta när vi satt och prata. Vi pratade i ca 4 timmar och kom fram till mycket och på något sätt kändes det som om jag kunde öppna mig för henne. Hon vet bara 1/20 av allt men det känns ändå som om förstår det. Jag fick reda på några saker om henne och hur hon kände när föräldrarna börja gräla. Det måste vara jobbigt att var mitt emellan ens föräldrar. Jag har ju inga skilda föräldrar men jag har ändå kommit emellan vissa personer. Det är inte lätt när många personer grälar om saker och så vill dom att man inte ska blanda in barnen i det men vissa gör det ändå. Det är inte det lättaste eftersom man måste avstå vissa personer för att det känns stelt och för att alla andra pratar om en, Man blir utfrågad av dom och dom vill att man ska vara öppen och berätta alla hemligheter och åsikter som dom andra inte vill säga. Jag är ingen som går och skvallrar om allt och andra. Men jag saknar alla folk som jag inte får träffa. Inte ens barnen vill prata med mig. Dom är ändå en del av mig. Jag har vuxit upp med dom och vi träffades ofta men nu när alla vuxna grälar har jag inte sätt dom sen min födelsedag förra året. Det är alltså snart ett år sen vi sågs. Inte ens på min födelsedag kunde dom vara sams. Det känns som om dom inte ens vill försöka vara sams för barnens skull. Det påverkar oss runt om kring också inte bara dom som är inblandade. Jag tror inte att dom är medvetna om alla konsekvenser som blir.